Markus Uvell: Sluta dröm om blocköverskridande

Blocköverskridande samarbete. Få ståndpunkter i svensk partipolitisk debatt har en sådan upphöjd position som den att vi borde lägga blockskillnaderna åt sidan och samarbeta.

I dagens partiledardebatt återkom Stefan Löfven återigen till denna besvärjelse och sade sig vilja "begrava" blockpolitiken.

När Ipsos undersökte saken den 5 juni menade 52 procent av de tillfrågade att partierna borde gå till val enskilt och göra upp om regeringsbildningen först efter valet. Endast 34 procent efterfrågade blockmodellen: att partierna redan före valet bildar tänkbara regeringsalternativ.  Är detta något partierna borde ta till sig inför nästa val? Jag tror inte det, av åtminstone tre skäl.
 

För det första strider idén att överge blockpolitiken mot decenniers politisk erfarenhet.

Bildandet av Alliansen 2005 var en av de mest omvälvande händelserna i modern svensk politisk historia, framför allt då det skingrade gamla tvivel på om borgerligheten verkligen kan hålla ihop och regera.

Alliansens andra valseger 2010, trots mängder av impopulära reformer av bl a sjukförsäkring och a-kassa, bekräftade regeringsduglighetens betydelse för väljarna. Detta var en regering som höll ihop och fick saker gjorda!

Det var i sig långt ifrån någon ny lärdom, ett av Socialdemokraternas starkaste kort har under decennier varit just förmågan att regera. Även om S inte haft egen majoritet har väljarna vetat att partiet kommer att kunna säkra stöd i riksdagen och genomföra merparten av sin politik.

Vissheten att det parti man röstar på verkligen kan göra skillnad är central för många svenska väljare. Att lämna frågan om framtida regeringskonstellationer öppen över valet vore att svika en legitim förväntan många väljare har.

För det andra visar de mätningar som gjorts inte alls så tydlig motvilja mot blockpolitik som ofta påstås.

I Ipsos-mätningen ovan är stödet för att gå till val som ett block mycket större bland Allianspartiernas väljare (52-56 procent) än bland väljare som röstar på något av de tre rödgröna partierna eller SD (14-24 procent).

Mot bakgrund av att Allianspartierna, i motsats till övriga partier, ingår i just ett block är det inte särskilt förvånande. En viktig faktor för synen på blockpolitik tenderar att vara huruvida det parti man röstar på förväntas gynnas av den.

Än tydligare blir detta i en annan Ipsos-mätning, från december 2014. (Att jag väljer två Ipsos-mätningar som exempel ska inte ses som kritik mot just Ipsos, utan beror tvärtom på att de mest intressanta mätningarna på området jag sett gjorts av just detta företag.)
Mätningen visar stödet för ett antal tänkbara regeringsalternativ.

Medan 19 procent av väljarna vill se en Alliansregering ledd av M och bara 2 (!) procent vill se en regering med S och MP föredrar 14 procent en blocköverskridande regering ledd av M och 26 procent en blocköverskridande regering ledd av S. Hela 40 procent skulle alltså vilja se någon typ av blocköverskridande regering.

Inte heller denna mätning ger dock särskilt starkt stöd för blocköverskridande samarbete i sig, vilket framgår av Ipsos nedbrutna siffror.

En blocköverskridande regering ledd av M är föga överraskande mest populär bland Alliansväljare (29 procent) och att så många vill se en S-ledd regering över blockgränsen beror på att idén formligen älskas av S-väljare (46 procent). De som vill se en blocköverskridande regering ledd av ”motståndarsidan” är däremot mycket få: 2 respektive 9 procent.

I praktiken kokar alltså mätningarna ner till ett enkelt faktum: väljarna kan tänka sig att acceptera att partier från andra sidan blockgränsen ingår i en regering – förutsatt att ”deras” parti leder regeringen. Inte precis ett övertygande underlag för tesen att väljarna inte längre tänker i blocktermer.

För det tredje avspeglar blockpolitiken ganska väl hur väljarkåren ser ut.

I de allra flesta frågor är det slående hur konsekvent den svenska opinionen utgörs av tre relativt konsistenta grupper: Alliansväljare och rödgröna väljare – med SD-väljare som ett alternativ mittemellan de båda. Det gäller särskilt ekonomisk politik och välfärdsfrågor, där blockgränsen är mycket tydlig.

I andra frågor – mer kopplade till kultur, livsstil och värderingar – har mönstret med tiden kommit att bli ett annat. Där kan man tala om en ”kulturell höger” respektive ”kulturell vänster” som delvis bryter blockgränsen. (Jag skrev om detta på DN Debatt nyligen.)

Men i ett stort antal centrala politiska frågor är de båda blocken fortfarande det mest relevanta sättet att illustrera svenska folkets syn på samhället. Att blockgränsen skulle vara förlegad eller missvisande stöds helt alltså inte av hur väljarna betraktar ett antal av de största politiska frågorna.
 

Det svenska politiska landskapet förändras. Det nya parlamentariska läget (i praktiken Sverigedemokraternas starka väljarstöd) gör att vi framöver kommer att behöva vänja oss vid allt svagare minoritetsregeringar. Det blir därmed allt svårare för väljarna att veta vilken politik de kommer att få.

I denna mening har blockpolitiken redan börjat luckras upp, och den processen kommer av allt att döma att fortsätta. Väljarna kommer att vänja sig, och vi bli allt mer lika länderna i vår omvärld.

Men att aktivt bryta upp blockpolitiken är varken något svenska väljare efterfrågar eller något som skulle ge oss ett bättre politiskt klimat. Det låter elegant och generöst, men saknar såväl politisk relevans som folkligt stöd.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv