Markus Uvell: Nästa val är redan avgjort

Det har varit en minst sagt turbulent politisk vår. Fortsatt migrationskris, Miljöpartistiskt sönderfall, regeringsombildning, energiöverenskommelse.

Kanske är det skälet till att den största politiska händelsen gått ganska obemärkt förbi, eller i alla fall hamnat i skymundan?

Jag talar om det faktum att nästa val kanske redan är avgjort, och närmare bestämt avgjordes redan lördagen den 11 juni 2016.

Vi tar det från början.

När Decemberöverenskommelsen ingicks, i svallvågorna efter valet 2014 och Fredrik Reinfeldts avgång, erbjöds Socialdemokraterna en unik möjlighet. Att få regera utan stöd av väljarna, rent av i strid mot en befintlig riksdagsmajoritet. Skälet till denna märkliga lösning var oron för ”kaos”.

Vad detta ”kaos” i praktiken syftade på var risken att Sverigedemokraterna skulle få inflytande i svensk politik.

Sedan dess har mycket hänt. Decemberöverenskommelsen har fallit, och den akuta migrationskrisen har gjort att Sverige idag för om inte SD:s migrationspolitik så i alla fall något som endast ett tränat öga kan skilja från just det.

Men regeringen sitter kvar, därför att Alliansen inte kan enas om att fälla den. Den fråga som hängt i luften sedan det visade sig att Decemberöverenskommelsens ”anda” lever vidare är: hur blir det efter nästa val?

Nu vet vi det. Efter nästa val kommer Sveriges statsminister att heta Anna Kinberg Batra. Hon kommer leda en Alliansregering i minoritet, vars budget har brett stöd i riksdagen tack vare Sverigedemokraterna.

I Ekots lördagsintervju den 11 juni fick Kinberg Batra nämligen frågan hur hon kommer agera om det rödgröna blocket i valet 2018 blir större än Alliansen men inte har majoritet. Hon svarade då mycket tydligt att Moderaterna kommer rösta nej till att Stefan Löfven får regera i ett sådant läge.

Det är ett både självklart och dramatiskt konstaterande. Självklart därför att en oppositionsledare naturligtvis måste vilja avsätta statsministern. Dramatiskt därför att denna naturliga inställning gör det svårt att se annat än att valet i praktiken redan är avgjort.

Är det verkligen så säkert? Nej, det är klart att man aldrig helt säkert kan veta hur den politiska framtiden ser ut. Men utifrån vad vi vet idag framstår något annat som utomordentligt osannolikt.

I praktiken finns det tre tänkbara utfall i valet 2018:

För det första att Alliansen eller de rödgröna får egen majoritet.

Majoritetsregeringar är mycket ovanliga i svensk politik, och i ett läge där vi har ett stort parti utanför de båda traditionella blocken framstår en majoritetsregering för något av blocken som utomordentligt osannolik. Själv har jag inte stött på någon bedömare som verkligen tror på detta scenario, även om naturligtvis båda blocken har det som mål.

För det andra att Alliansen blir större än de rödgröna i valet, men inte uppnår egen majoritet.

I ett sådant läge skulle Anna Kinberg Batra bli statsminister förutsatt att hon inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. I praktiken betyder det att det räcker med att SD lägger ner sina röster i voteringen om statsminister.

Hur SD skulle göra i ett sådant läge vet jag inte. Man kan dock konstatera att inget i partiets agerande hittills – minns budgetvoteringen i december 2014 och partiledningens uttalanden på senare tid – tyder på att SD skulle föredra en regering innehållande MP (och eventuellt V) framför en Alliansregering.

Det tredje scenariot är att Alliansen blir mindre än de rödgröna, men ingen uppnår egen majoritet.

I ett sådant läge ställs SD inför i grunden samma situation – de avgör vem som kan bli statsminister – med den viktiga skillnaden att de (tillsammans med Alliansen) kommer att behöva aktivt rösta emot en rödgrön statsminister för att Kinberg Batra ska kunna ta över.

Med andra ord: om vi antar att inget block kommer få egen majoritet, och att SD även i nästa val skulle föredra en Alliansregering framför en rödgrön, då är valet redan avgjort.

Det får i så fall två viktiga konsekvenser:

Dels behöver Alliansen fundera mer över vilka gemensamma nämnare som finns mellan deras politik och SD:s. Det vore förvånande om SD i en votering 2018 skulle stödja någon statsministerkandidat ”gratis”.

Motsvarande skedde i budgetvoteringen 2014 (även om det inte hjälpte), men sedan dess har partiets ställning stärkts och 2018 kommer sannolikt att ge SD ett väljarstöd på runt 20 procent. Det vore klokt att i god tid tänka igenom vilka delar av SD:s politik en framtida Alliansregering skulle kunna acceptera – och inte.

Dels ställs mycket tuffa krav på de rödgröna, och framförallt S, att agera ansvarsfullt. Om vi får ett läge där, säg, ett år före valet de allra flesta bedömare och journalister uppfattar att de rödgröna redan förlorat hamnar regeringen i en mycket speciell situation.

Kommer man att ta tillfället i akt och fatta nödvändiga beslut som är svårsmälta för väljarna, eller tvärtom att bli mer populistiskt för att i alla fall glädja ”rörelsen”? Här kommer Stefan Löfven att behöva visa ledarskap.

Ingen kan veta säkert vad som kommer hända i framtiden, inte heller i politiken. Men den parlamentariska situation som idag råder är unik och skapar därför också en unik förutsägbarhet.

Oddsen på att Anna Kinberg Batra blir statsminister efter nästa val är hos Unibet idag 2.40. Det sägs ju ibland att bettingbolagen alltid har rätt om politiska val, och kanske är det så. Men här tror jag det finns chans att göra en rejäl hacka för den som har pengar över.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-