Nej, det blir ingen Swexit

Den svenska nervositeten inför den brittiska EU-omröstningen häromdagen var påtaglig. Skälet var naturligtvis tanken att resultatet kommer kunna ha stor inverkan på det svenska medlemskapet.

Detta på två sätt. Dels därför att Storbritannien är en viktig allierad till Sverige i EU, och en stark motvikt till de federalistiska krafterna. Dels därför att ett brittiskt utträde skulle kunna utlösa krav på en svensk folkomröstning om svenskt utträde – Swexit.

Det förra är av allt att döma korrekt. Det senare är klart mer tveksamt. Att förutspå hur svensk EU-opinion kommer utvecklas efter den unika brittiska folkomröstning är förstås vanskligt, men i dagsläget är det svårt att se en parallell.

Till att börja med är EU-medlemskapet för svenska väljare, inte minst jämfört med brittiska, är mycket liten fråga. I svensk politisk debatt har det faktum att Sverige sedan drygt 20 år är EU-medlem satt få spår. Det vore fel att påstå att svenska folket är entusiastiskt över EU, snarare ganska ointresserade.

SOM-institutets löpande mätningar illustrerar tydligt hur det svenska EU-motståndet har säckat ihop. Från toppnoteringen 1996, då över 50 procent var emot medlemskapet, har motståndet mer än halverats till 23 procent. Under samma tid har stödet stadigt ökat till dagens nivå på 50 procent.

Svenska folket har accepterat att EU är en del av den politiska vardagen. De jublar inte, men har vant sig.

Såhär långt verkar opinionen inte heller ha förändrats nämnvärt av den brittiska folkomröstningen. När Sifo undersökte saken på uppdrag av SVT efter att britterna röstat nej uppgav 52 procent att de skulle rösta ja vid en eventuell framtida folkomröstning och 31 procent att de skulle rösta nej.

De flesta vill inte heller anordna en svensk folkomröstning: 30 procent sade sig vara positiva till det och 56 procent negativa. Detta kan jämföras med när Sifo ställde samma fråga i maj, då 28 procent var för en folkomröstning och 52 procent emot.

Att jag tvivlar på en Swexit beror dock mindre på opinionsläget just nu och mer på vad vi vet om svensk opinion i stort. Framförallt att den svenska EU-opinionen bygger på helt andra, och för ett utträde mindre gynnsamma, faktorer än den brittiska.

För det första har den brittiska EU-opinionen avgörande inslag som är marginella i Sverige. En viktig utgångspunkt för brittisk EU-kritik, som varit livskraftig i decennier, är det nationella självbestämmandet. Det är heller inte vara retorik, utan en högst reell oro.

Detta har inte varit någon stor fråga i svensk EU-debatt på mycket länge. I debatten inför folkomröstningen 1994 användes förvisso argument av det slaget, men sedan dess har få kritiker diskuterat EU med denna utgångspunkt. Oron för att förlora makten över sitt land var högst reell för många britter, motsvarande känslor är ovanliga hos svenska väljare.

För det andra är det svenska EU-motståndet, i motsats till det brittiska, i första hand ett vänsterprojekt. Det är betydelsefullt framförallt på det sättet att det blir svårare för motståndarna att bygga brett stöd. De flesta väljare har inte en vänsteranalys av samhället.

För det tredje byggde många av de brittiska utträdesrösterna av allt att döma på kritik mot invandringen, en koppling som sällan görs i Sverige.

Invandringskritik är sannolikt den mest effektiva plattformen för ett kampanja om EU-utträde: de invandringskritiska väljarna är många, mycket engagerade och ofta även skeptiska till andra typer av internationellt inflytande. I Sverige är dock sambandet mellan invandringskritik och EU-motstånd svagt.

Tvärtom är istället de borgerliga väljarna både mest EU-positiva och mest invandringskritiska (med undantag för SD). Och de mest invandringspositiva är i regel EU-kritiska, som t ex vänsterpartister.

Men hallå, säger ni nu, SD-väljarna då? Jodå, för Sveriges största EU-fientliga parti handlar naturligtvis EU-frågan i hög grad om just nationellt självbestämmande och invandring. Där är parallellen med Storbritannien tydlig.

Men detta är en EU-kritik som har betydligt svagare stöd i Sverige än i Storbritannien, SD:s EU-motstånd är i denna mening – om uttrycket tillåts – ganska osvenskt. När SD argumenterar för svenskt EU-utträde har partiet förvisso lite drygt hälften av sina väljare med sig (55 procent enligt SCB), men knappast en majoritet av sina potentiella väljare. Den kvarvarande potentialen för SD är mer positiv till EU än vad kärnväljarna är.

Hur det senaste årets migrationskris påverkar synen på EU är för tidigt att säga, men det finns ingen tradition i svensk opinion att kritisera EU på grund av invandringen.

Det är sammantaget svårt att se vilken opinion som skulle kunna åstadkomma ett utträde efter en eventuell framtida svensk folkomröstning. 

Till detta kan läggas det partipolitiska perspektivet: vilket parti skulle ha intresse av att försöka driva fram en svensk folkomröstning om EU-utträde?

Krasst sett kommer en folkomröstning rimligen inte kunna komma till stånd om inte socialdemokraterna och/eller moderaterna driver på för att en sådan ska hållas. Det är i båda fallen svårt att se.

Socialdemokraterna blev internt sargat av både folkomröstningen om EU 1994 och Euron 2003, och är knappast beredda att kasta sig in något liknande i första taget. Och för Moderaterna skulle ett sådant agerande framstå som obegripligt. Partiet har inte någon intern EU-debatt att tala om, och David Camerons öde avskräcker säkert.

Faktum är att knappast ens de partier som förespråkar ett svenskt EU-utträde skulle gynnas av att göra krav på folkomröstning till en huvudfråga.

SD - som redan krävt en svensk folkomröstning - skulle glädja sina kärnväljare men starka strategiska argument talar emot att fokusera på denna fråga. Inte minst skulle ett mer radikalt EU-motstånd göra partiet mindre lockande som stödparti för en Alliansregering efter nästa val (hur regeringsbildningen 2018 kommer att bli har jag skrivit om här).

Vänsterpartiet - som hittills endast krävt omförhandling av det svenska medlemskapet - skulle genom krav på folkomröstning förvisso bekräfta sin roll som Sveriges vänsteropposition. Men det vore inte okomplicerat. V är klart obekvämt med hur det brittiska utträdet drevs fram i alla fall delvis av invandringskritik. Det faktum att SD redan krävt folkomröstning gör sannolikt V måttligt lockat att följa efter.

För båda SD och V gäller dessutom att EU-kritiken har betydligt större opinionspotential om den formuleras i termer av villkor för fortsatt medlemskap än om den fokuserar på folkomröstning. Det senare är endimensionellt och begränsat, det förra innehåller närmast oändliga möjligheter att göra sig populär.

Så nej, jag tror inte det kommer bli någon Swexit inom överskådlig framtid.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-