Lugn, Alliansen håller ihop

Med jämna mellanrum sedan Alliansen bildades har dess nära förestående död förkunnats. Av rödgröna företrädare, av journalister, och emellanåt även av missnöjda företrädare för något av partierna i Alliansen.

Senast i raden var LUF-ordföranden Henrik Edin som i en besynnerlig artikel på DN Debatt menade att Moderaternas nya migrationspolitik innebär en konservatism som gör Alliansen "ohållbar". Artikeln är besynnerlig framförallt på det sättet att 90-95% av Moderaternas migrationspolitik stöds av Edins eget parti.

Just migrationspolitiken är det senaste exemplet på frågor som sägs vara spiken i kistan för Allianssamarbetet. Vi har hört det förr, och kommer få höra det igen. Och det är naturligtvis sant att valet 2018 blir en sanningens minut för Allianspartierna, särskilt som beroendet av SD då sannolikt blir större än idag.

Det tacksamma med påståendena om Alliansens kommande sammanbrott är att de aldrig riktigt kan faktakollas. De enda som verkligen vet hur Allianssamarbetets framtid ser ut är ett mycket litet antal personer i Allianspartiernas högsta ledningar, kanske bara de fyra partiledarna själva.

Själv avstår jag från att spekulera om detta. Det verkar mer fruktbart att titta på något vi vanliga dödliga faktiskt kan säga något om: väljarnas syn på Allianssamarbetet och dess eventuella alternativ.

Vill väljarna att Alliansen ska leva vidare? Vad tycker "politikernas chefer", som Svenskt Näringslivs tidigare VD Urban Bäckström uttryckt det.

När jag nyligen skrev här på bloggen om hur den regering som tillträder efter valet 2018 med all sannolikhet kommer att se ut (en Alliansregering i minoritet, med stöd av SD) fick jag en del invändningar som handlade om just Alliansens upplösning.

Tanken är att något av Allianspartierna - i praktiken Liberalerna eller Centern - skulle föredra att bilda regering tillsammans med S framför att få stöd i voteringar av SD.

Återigen, varken jag eller de som framför denna teori kan uttala oss om hur ledningen för L respektive C skulle resonera i skarpt läge efter valet 2018. Men vi har en ganska bra bild av vad väljarna vill.

Hur ser väljarna på olika regeringsalternativ? När Ipsos undersökte saken i samband med Decemberöverenskommelsen (jag har inte kunnat hitta en färskare mätning, läsare med bättre koll får gärna höra av sig) var bilden mycket tydlig.

Av Alliansväljarna ville 46 procent se en Alliansregering ledd av M, 29 procent en blocköverskridande regering ledd av M och endast 9 procent en blocköverskridande regering ledd av S.

I ärlighetens namn ska sägas att stödet för det sistnämda alternativet sannolikt är starkare bland L- och C-väljare än bland Alliansväljare som helhet. Men det är uppenbart att entusiasmen över att få ingå i en S-regering är mycket begränsad även bland dem.

Ett annat intressant mått är vilket som är de olika Allianspartiernas "näst bästa parti". Det visar vilket parti de känner sig närmast utöver det de röstar på, men också hur de sannolikt skulle rösta om deras eget parti gör något de starkt ogillar. Som t ex bildar regering med ett parti de inte har förtroende för.

I SCB:s stora Partisympatiundersökning i maj undersöks just detta, och där bekräftas bilden från Ipsos-mätningen.

Bland Liberalernas och Centerns väljare anger drygt 40 procent Moderaterna som näst bästa parti, medan 10 procent anger Socialdemokraterna och 5 procent Miljöpartiet.

Alltså: väldigt få väljare som idag röstar på L eller C vill se en blocköverskridande regering ledd av S. Och om de av något skäl inte skulle vara beredda att rösta på sitt nuvarande parti skulle de allra flesta istället rösta på M. Om detta är läget även inför valet 2018 vore det direkt självdestruktivt av L eller C att öppna för att bli stödparti till S.

Avslutningsvis några ord om de partipolitiska och parlamentariska perspektiven. Här finns ytterligare starka argument emot att L eller C skulle lämna Alliansen och istället bilda regering med S.

Partipolitiskt finns i praktiken inget parti som står längre ifrån S än C. Under Annie Lööfs ledning har C utvecklats till ett renodlat marknadsliberalt parti, starka motståndare till dagens välfärdsstat och fackliga maktanspråk. Dessutom är C motståndare till stora delar av den migrationspolitik S har genomdrivit.

L är inte lika totalt på kollisionskurs med S, framförallt i och med migrations-överenskommelserna. Men en avgörande del av Jan Björklunds politiska självbild hänger samman med att bekämpa S, och på denna punkt finns ingen dramatisk skillnad mellan honom och t ex Birgitta Ohlsson.

Parlamentariskt är dilemmat att det sannolikt skulle krävas stöd från både L och C för att S skulle kunna bilda en "rödgrönblå" majoritetsregering 2018.

I Ekot/Novus "poll of polls" Svensk Väljaropinion uppnår de rödgröna partierna 38,4 procent, tillsammans med både L och C blir det 51,1 procent. Detta förutsatt att de båda partrierna skulle stödja ett regeringsunderlag där V ingår, vilket i sig är svårt att se.

Sammanfattningsvis: det kan förstås inte helt uteslutas att Alliansen spricker efter valet 2018 genom att L och C väljer att istället stödja en S-regering. Men deras väljare vill det absolut inte, de politiska skillnaderna är avgrundsdjupa och förutsättningen är att de är beredda att bilda regeringsunderlag med V.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-