När opinionsmätningar blir "fake news"

Opinionsmätningar är som vädret: de skiftar ständigt och det är alltid populärt att klaga på dem.

Att klaga på opinionsmätningarnas kvalitet har i den allmänna debatten blivit ett sätt att visa sig smart och initierad.
 

Själv tror jag att ett annat problem är betydligt större: mediernas tendens att pga klickjakt och/eller okunskap presentera ofullständiga eller direkt felaktiga mätresultat.

På senare år har flera medier stramat upp sin policy för publicering av opinionsmätningar, vilket är bra. Mätningar är kraftfulla underlag, som behöver brukas med omdöme.

Den mest ambitiösa policy jag sett är Ekots, som man kan ta del av här. Den innehåller förvisso flera punkter jag personligen tycker är missriktade - särskilt motståndet mot självrekryterade paneler, vilket jag kommenterat utförligt i ett tidigare inlägg. Men det är i grunden utmärkt att Ekot tar ansvar för att hålla nivån i sin rapportering om mätningar.

Då är det sämre ställt på annat håll.

Ett av den senaste tidens värsta exempel på tveksamma publiceringar av mätningar har Dagens Industri stått för. Den 31 maj publicerade tidningen uppgifter om att Moderaterna upplevt ett "gigantiskt ras" i Stockholms stad. Enligt DI visade en intern moderat mätning ett stöd på endast 14 procent, vilket är mindre än hälften än de 31,2 procent partiet hade i SCB:s stora mätning i november 2016.

Några siffror för andra partier publicerades däremot inte. Inte heller framgick vem som gjort undersökningen, under vilken tidsperiod det skett, hur många som intervjuats, vilken metod som använts eller huruvida någon vägning av siffrorna gjorts. Det vill säga inget av de krav medier brukar ställa på publicering av opinionssiffror uppfylldes.

Fenomenet är inte nytt. Strax före valet 2006 publicerade TV4 uppgifter, som plockades upp av bl a TT, om en intern mätning beställd av Socialdemokraterna. Denna mätning uppgavs visa att de Rödgröna ledde, att S stöd var starkare och M:s stöd svagare än vad andra mätningar visade vid samma tidpunkt.

TV4:s inslag går tyvärr inte längre att hitta på nätet. Men TT:s text om mätningen saknar, på samma sätt som i DI:s publicering ovan, alla de grundläggande uppgifter medier normalt sett kräver för att publicera opinionsmätningar. Ändå publicerades siffrorna, precis före valet.

Dagarna före valet 2010 var det dags igen. Expressen publicerade uppgifter om - gissa vad? - en intern mätning  beställd av de rödgröna som visade på att de nu var nästan ikapp Alliansen. Även det stred mot vad andra mätningar visade.

I detta fall publicerades dock grundläggande uppgifter om mätningen: den var gjord av Novus, omfattade 600 intervjuer och hade gjorts under två dagar strax innan. Däremot uppfyllde mätningen inte de metodologiska krav som är nödvändiga för att fungera som väljarbarometer, vilket fick Novus att samma dag ta avstånd från publiceringen av sin egen mätning.

Vad som konkret saknades vet jag inte. Rent allmänt kan dock nämnas att partisympati ofta finns med i mätningar som bakgrundsfråga, för att kunna bryta ner synen på t ex en viss sakfråga på olika väljargrupper.

Svaret på denna bakgrundsfråga om partisympati är dock inte samma sak som en väljarbarometer. För en sådan krävs bl a att frågorna ställs på ett visst sätt samt att resultatet vägs korrekt. Annars blir resultatet missvisande.

Dessa tre publiceringar - DI om M:s ras, TV4/TT om den rödgröna ledningen och Expressen om den rödgröna återhämtningen - har åtminstone två saker gemensamma.

För det första uppfyller de inte på långa vägar de krav som normalt brukar ställas på opinionsmätningar som publiceras. I fallet med Expressens Novus-mätning redovisades förvisso grundläggande uppgifter, men som Novus avståndstagande visade var mätningen inte tillförlitlig som väljarbarometer.

För det andra finns skäl att misstänka att dessa publiceringar var resultatet av kampanjer för att manipulera mediebilden i partipolitiska syften. Publiceringarna i TV4/TT och Expressen satte bilden att S/Rödgröna kunde vinna valen 2006 respektive 2010 - just när väljarna behövde mobiliseras.  Publiceringen i DI satte bilden av att krisen i M var ännu djupare än någon trott, just när kraven på partiledarens avgång började framföras.

Det går inte i efterhand att belägga att medierna här verkligen utnyttjades i sådana kampanjer. Men det vi vet är att underlagen var felaktiga. De Rödgröna fick inget uppsving utan förlorade valet både 2006 och 2010. Och M:s stöd i Stockholm var inte 14 procent utan, som SCB visade bara en vecka senare, 22,5 procent.

Att opinionsmätningar på detta sätt missbrukas för att producera "fake news", och att seriösa medier låter sig utnyttjas för detta, är mycket allvarligt. Inte bara för opinionsmätningarnas trovärdighet utan främst för mediernas.

Ibland är orsaken till "fake news" dock inte påverkan från starka politiska intressen som vill sätta en gynnsam bild, utan snarare klickjakt i kombination med slarv och/eller oförmåga att tolka undersökningsresultat.

Så verkar ha varit fallet när Expressen nyligen presenterade den häpnadsväckande nyheten att hela 40 procent av M-väljarna har SD som näst bästa parti - och föredrar SD framför något av Allianspartierna.

Bakgrunden var en tabell i SCB:s Partisympatiundersökning där olika väljargruppers näst-bästa-parti redovisades. Tabellen finns på sidan 83 i rapporten och kan läsas (av alla med god syn) nedan.

Expressens artikel, som snabbt ändrades sedan felet påpekats, byggde på att tidningen missförstått vad kolumnerna respektive raderna betyder. Den som tror att raderna visar vad respektive partis väljare har som näst-bästa-parti får intrycket just att 40,4 procent av M-väljarna svarar SD på denna fråga.

Den som läser tabellen ordentligt, dvs förstår att den som vill uttala sig om det tidningen ville kommentera behöver utgå från kolumnerna, ser att andelen istället är 13,4 procent. Alltså betydligt lägre än andelen som svarar C (27,7) respektive L (24,9).

En lustig, eller kanske snarare deprimerande, detalj i sammanhanget: som Anders Sundell påpekat gjorde TT 2014 exakt samma misstag med samma tabell. Att läsa tabeller verkar svårt. Möjligen kan man tänka sig att ivern att avslöja en spektakulär nyhet ("M-väljare föredrar SD framför Alliansen!!!") tog överhanden.

Nåväl, vad lär vi oss då av dessa föga imponerande publiceringar?

De värsta övertrampen - som DI om den interna M-mätningen och TV4/TT om den interna S-mätningen - hade kunnat förhindras om medierna bara följt sina policies för publicering av mätningar.

För att undvika mindre uppenbara felpubliceringar skulle jag vilja föreslå två tillägg till mediernas befintliga policies:

1. Innan du publicerar, ställ dig frågan: "verkar detta verkligen rimligt?". Om Svaret inte är "tveklöst ja", dubbelkolla materialet.

Naturligtvis borde Expressen ha tvivlat på den sensationella uppgiften att M-väljare föredrar SD framför Alliansen. Hade man då dubbelkollat hade det snabbt visat sig att kolumnerna summerar till 153,9 procent vilket förstås inte kan stämma.

2. Be någon som är van att analysera opinionsmätningar titta på materialet och eventuellt kommentera nyheten. Då kommer det snabbt att visa sig om underlaget verkar tillförlitligt, eller om det finns skäl att tro att någon använder ett skruvat underlag för att skapa en falsk nyhet.

I åtminstone två av de senaste tre valen har vilseledande uppgifter om "interna" opinionsmätningar publicerats i stora, seriösa medier precis före valet - uppenbart i syfte att påverka valresultatet.

Låt oss gemensamt se till så vi slipper se det upprepas även inför valet 2018, OK?

 Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-