Regeringsfrågan gör oss dummare

"Regeringsfrågan". Få politiska diskussioner de senaste åren är så poänglösa som just den.

Det är egentligen märkligt. Naturligtvis måste politiska partier kunna besvara frågan hur de ska förverkliga sin politik.

För de två ledande krafterna i svensk politik, moderaterna och socialdemokraterna, berör detta själva kärnan i partiets existens: att se till så att den andra sidan inte får makten. Ett avgörande skäl till att moderaterna finns till är att förhindra att socialdemokraterna regerar, och vice versa.

Detta var den läxa M lärde sig under Anna Kinberg Batras ledning: om partiet inte visar att man vill ta makten från S faller för många väljare själva poängen med att rösta på M.

Så självklart är det viktigt hur nästa regering kommer att se ut, och hur de partier som gör anspråk på att regera landet ska lyckas med det. Men den diskussion vi haft om "regeringsfrågan" sedan valet 2014 har minst två grundläggande problem, som gör den i bästa fall poänglös och i värsta fall direkt skadlig.

Det första problemet är att debatten inte - som vore naturligt - handlar om hur respektive block ska regera Sverige om de vinner valet. Nej, istället handlar den om hur de som förlorar valet ska regera Sverige.

Det är i praktiken innebörden av den ständigt pågående diskussionen kring hur Allianspartierna ska bära sig åt för att regera Sverige om de tillsammans blir mindre än underlaget för den regering S vill bilda - dvs det som förr i tiden kallades att "förlora valet".

Denna fråga har plågat Alliansen sedan valet 2014 och har - som allt för många andra diskussioner - i praktiken handlat om agerandet gentemot Sverigedemokraterna. Det är en i grunden absurd frågeställning. Allianspartierna har meddelat att de kommer att gå till val gemensamt, med ambitionen att bli största regeringsalternativ. Punkt.

Det är naturligtvis möjligt att de inte lyckas bli störst. Och med det parlamentariska läge vi har är det inte givet vad som då händer. Förr i tiden hade S i ett sådant läge ostört kunnat bilda regering, men mycket talar för att det inte kommer vara möjligt.

Regeringsbildningen beror på ett antal viktiga pusselbitar om vilka vi före valet kan spekulera men inget veta säkert: Klarar KD 4%-spärren? Gör MP det? Och L? Hur kommer SD att agera? Är V berett att agera lydigt stödparti ytterligare en mandatperiod? Hur hårt kommer S att försöka klamra sig fast vid makten utan stöd i riksdagen?

Att kräva att Alliansen långt före valet ska ha ett tvärsäkert svar på exakt vad som kommer hända är orimligt, särskilt som S inte varit i närheten av några svar. Det är beklämmande att såväl Centern som Liberalerna hittills ställt upp på denna charad genom ultimativa uttalanden om hypotetiska situationer.

Det andra problemet med diskussionen om "regeringsfrågan" är att den är föremål för ett utbrett hyckleri. Diskussionen om Sveriges parlamentariska situation måste föras ärligt och - som det numera heter - vuxet. Där är vi inte, långt ifrån.

Ett av de mer uppmärksammade uttalandena på senare tid var när Stefan Löfven - i ett tonläge som är svårt att inte uppfatta som lätt Trumpianskt - dömde ut Alliansens besked om hur de kommer agera efter valet som "patetiskt".

Det "patetiska" består enligt Stefan Löfven i att Alliansen har för avsikt att rösta emot Stefan Löfven som statsminister oavsett vilket block som är störst. Det är ett minst sagt märkligt uttalande.

Dels därför att bakgrunden ju är att Löfven själv deklarerat att han inte kommer att avgå självmant, oavsett valresultat. Det är oklart vad statsministern förväntar sig att Alliansen ska göra i det läget. Låta honom sitta kvar bara för att han så gärna vill?

Än märkligare är Löfvens uttalande i ljuset av hur hans eget parti tidigare har agerat just i voteringar om statsministerposten. Faktum är nämligen att S systematiskt har agerat just på det sätt Löfven idag kallar "patetiskt":

  • 1976 röstade S nej till Torbjörn Fälldin som statsminister.
  • 1978 avstod S från att rösta i voteringen om Ola Ullsten som statsminister.
  • 1979 röstade S nej till Torbjörn Fälldin som statsminister.
  • 1981 röstade S nej till Torbjörn Fälldin som statsminister.
  • 1991 röstade S nej till Carl Bildt som statsminister.
  • 2006 röstade S nej till Fredrik Reinfeldt som statsminister.
  • 2010 skedde ingen omröstning om sittande statsminister (detta blev obligatoriskt 2014).
De senaste dryga 40 åren har Stefan Löfvens eget parti alltså röstat nej till borgerliga statsministrar så fort de fått chansen, med undantag för ett tillfälle.

Det är förstås möjligt att Stefan Löfven tycker att även detta var "patetiskt". Men då infinner sig onekligen frågan hur S kommer rösta om riksdagen efter valet 2018 har att ta ställning till valet av Ulf Kristersson som statsminister.

Min gissning är att partiet håller fast vid sin tradition, och att det då plötsligt inte alls kommer att vara "patetiskt" att rösta nej.

Diskussionen om den sk "regeringsfrågan" gör oss alla dummare. Den sätter fokus på spel och hypotetiska valresultat istället för de frågor valet faktiskt handlar om. Den göder politikerförakt och stjäl uppmärksamhet från sådant väljarna tycker är viktigare.

Detta är vad vi vet:
  1. Alliansen kommer att gå till val gemensamt, och vill bilda regering.
  2. S kommer att gå till val ensamt, och vill bilda regering.
  3. Eftersom vår parlamentariska situation, pga SD:s starka stöd, är mer komplicerad än förr kommer inget av ovanstående att vara enkelt.
  4. Det segrande blocket kommer behöva stöd i riksdagen - av något parti på andra sidan blockgränsen och/eller av SD - för att kunna bilda regering, och framförallt för att kunna genomdriva sin politik.

Det är inte "kaos", det är inte en politisk kris, det är inte en outhärdlig oklarhet. Det är en helt normal politisk situation i de flesta länder i vår närhet.

Nej, det är inte ideala förutsättningar. Men så är det att bli vuxen - ibland får man helt enkelt gilla läget, och försöka göra så gott man kan.

/Markus Uvell

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-