Innerst Inne - en blogg om svensk opinion

Välkommen till opinionsbloggen Innerst Inne! Den drivs av mig, Markus Uvell, som svarar för publiceringarna och skriver merparten av inläggen. "Merparten" därför att jag kommer att publicera gästinlägg emellanåt.

Innerst Inne är också namnet på den bok Carl Melin och jag skrev 2014 (se reklam här bredvid), där vi i all ödmjukhet ville reda ut vad svenska folket "egentligen tycker". I samma anda drivs denna blogg.

Jag har tidigare skrivit om mytologin kring att svenska folket skulle ha tröttnat på blockpolitikern.

På senare tid har spekulationerna kring vilket slags regering Sverige kommer att kunna ha efter valet 2018 intensifierats. Och med dem påståendena om att väljarna längtar efter en ”blocköverskridande regering”. Därför vill jag återvända till denna fråga.

Jag ifrågasätter inte att en sådan regering vore ganska populär. Men den diskussion som förs utgår ofta från en delvis vilseledande verklighetsbild, skapad av oprecisa metoder för att mäta opinionen i kombination med mediernas klickjakt.

I praktiken är begreppet ”blocköverskridande regering” snudd på meningslöst om det inte förklaras närmare. Det avgörande för de allra flesta väljare är hur regeringen exakt är sammansatt, inte huruvida den består av partier från olika block.

Låt oss ta två exempel:

  • Å ena sidan en regering ledd av en socialdemokratisk statsminister, med utöver Miljöpartiet även ett eller flera Allianspartier.
  • Å andra sidan en regering ledd av en moderat statsminister, där Allianspartierna ingår tillsammans med socialdemokraterna.

Båda dessa är exempel på blocköverskridande regeringar, men de är på intet sätt jämförbara. Den förra regeringens politik skulle ha en betydligt starkare socialdemokratisk tonvikt på sin politik än den senare, som ett resultat av styrkeförhållandena inom regeringen och av vilket parti som har statsministerposten.

När S-företrädare idag använder begreppet ”blocköverskridande regering” är det i praktiken den förra konstellationen som avses, och när t ex C- eller L-företrädare använder samma begrepp syftar de i regel på den senare typen av regering.

Ändå genomförs och/eller redovisas många mätningar på området på ett sätt som summerar stödet för båda dessa (och flera andra tänkbara) regeringskonstellationer, under rubriken ”blocköverskridande”.

Ett tydligt exempel är en mätning Westander lät Sifo göra i mars 2017. Denna presenteras som att den mest populära regeringen vore en blocköverskridande sådan, att 26 procent av väljarna skulle vilja se en sådan regering.

När man tittar närmare på hur frågorna ställts i de tabeller Westander föredömligt nog länkar till visar det sig att detta är vilseledande. Vad saken gäller är att Westander summerat stödet för tre olika typer av potentiella regeringar:

  • S, MP, C och L (8%)
  • S, C och L (10%)
  • S och M (8%)

Detta summerar onekligen till 26 proent, men man kan inte med bästa vilja i världen hävda att detta illustrerar att dessa 26 procent vill samma sak. Tvärtom är det summan av påtagligt olika regeringskonstellationer. Och till detta ska läggas den avgörande frågan vilket parti som skulle ha statsministerposten.

Att synen på "blocköverskridande" regeringar är starkt beroende av vilken roll  det parti man själv röstar på skulle ha i en sådan regering gavs nyligen i en Ipsos-mätning som publicerades i DN. Ipsos frågeställning löd, att döma av DN: "Skulle en regering med partier från både Alliansen och de Rödgröna göra ett bättre jobb [än dagens regering]?"

I ett läge där vi redan har en S/MP-regering innebär denna fråga i praktiken huruvida Allianspartiernas inflytande över regeringsmakten borde öka. Vilka väljare tror ni är mest förtjusta i den idén? Just det, Alliansens (54 procent stöd). Och vilka ogillar en sådan tanke allra mest? Jo, SD-väljarna (23 procent stöd), som då skulle isoleras.

Detta resultat är intressant, och undersökningen förefaller väl genomförd, men det ger inte täckning för DN:s svultiga rubrik "Stort stöd bland väljarna för att bryta blockpolitiken".

Faktum är att man inte kan prata om någon fritt flytande efterfrågan på "blocköverskridande regeringar". Det stöd som finns för sådana konstellationer kan inte skiljas från det politiska innehållet. Många är positiva till blocköverskridande regeringar om det parti de själva röstar på får ökat inflytande, men inte annars.

Jag tror två saker vore viktiga att tänka på i kommande mätningar, och - framförallt - i medias presentation av kommande mätningar.

För det första: Släpp tanken att "blocköverskridande regering" är ett sammanhängande och konsistent begrepp. Det har helt olika politisk innebörd beroende på vilka partier som skulle ingå i en sådan regering och vilket parti som skulle ha statsministerposten. Man kan inte summera stödet för helt olika typer av blocköverskridande regeringar och tro sig komma fram till något meningsfullt.

För det andra: När resultaten av undersökningen analyseras, titta särskilt på mönstren för hur olika partiers väljare svarar. Om det visar sig att synen på olika former av blocköverskridande regeringar är starkt korrelerat till partisympatier kan det förstås ändå vara intressant, men kanske på ett annat sätt än man först tänkt sig.

Men hallå, säger vän av ordning. Finns inte en allmänt ökande känsla av att Sverige borde ha någon form av blocköverskridande regering, och är detta då isåfall inte intressant att uppmärksamma?

Absolut. Den allmänna efterfrågan på andra regeringskonstellationer än Alliansen vs Rödgröna verkar öka när de parlamentariska förutsättningarna blir mer oklara. Henrik Ekengren Oscarsson visar exempelvis detta tydligt i ett intressant inlägg på den utmärkta bloggen Politologerna.

Men just därför borde undersökare och medier anstränga sig mer för att förklara vad dessa önskemål egentligen handlar om. Annars lär vi oss faktiskt inte särskilt mycket om opinionen. Och det är väl ändå syftet med att göra mätningar?

/Markus Uvell

Läs hela inlägget »

Opinionsmätningar är som vädret: de skiftar ständigt och det är alltid populärt att klaga på dem.

Att klaga på opinionsmätningarnas kvalitet har i den allmänna debatten blivit ett sätt att visa sig smart och initierad.
 

Själv tror jag att ett annat problem är betydligt större: mediernas tendens att pga klickjakt och/eller okunskap presentera ofullständiga eller direkt felaktiga mätresultat.

På senare år har flera medier stramat upp sin policy för publicering av opinionsmätningar, vilket är bra. Mätningar är kraftfulla underlag, som behöver brukas med omdöme.

Den mest ambitiösa policy jag sett är Ekots, som man kan ta del av här. Den innehåller förvisso flera punkter jag personligen tycker är missriktade - särskilt motståndet mot självrekryterade paneler, vilket jag kommenterat utförligt i ett tidigare inlägg. Men det är i grunden utmärkt att Ekot tar ansvar för att hålla nivån i sin rapportering om mätningar.

Då är det sämre ställt på annat håll.

Ett av den senaste tidens värsta exempel på tveksamma publiceringar av mätningar har Dagens Industri stått för. Den 31 maj publicerade tidningen uppgifter om att Moderaterna upplevt ett "gigantiskt ras" i Stockholms stad. Enligt DI visade en intern moderat mätning ett stöd på endast 14 procent, vilket är mindre än hälften än de 31,2 procent partiet hade i SCB:s stora mätning i november 2016.

Några siffror för andra partier publicerades däremot inte. Inte heller framgick vem som gjort undersökningen, under vilken tidsperiod det skett, hur många som intervjuats, vilken metod som använts eller huruvida någon vägning av siffrorna gjorts. Det vill säga inget av de krav medier brukar ställa på publicering av opinionssiffror uppfylldes.

Fenomenet är inte nytt. Strax före valet 2006 publicerade TV4 uppgifter, som plockades upp av bl a TT, om en intern mätning beställd av Socialdemokraterna. Denna mätning uppgavs visa att de Rödgröna ledde, att S stöd var starkare och M:s stöd svagare än vad andra mätningar visade vid samma tidpunkt.

TV4:s inslag går tyvärr inte längre att hitta på nätet. Men TT:s text om mätningen saknar, på samma sätt som i DI:s publicering ovan, alla de grundläggande uppgifter medier normalt sett kräver för att publicera opinionsmätningar. Ändå publicerades siffrorna, precis före valet.

Dagarna före valet 2010 var det dags igen. Expressen publicerade uppgifter om - gissa vad? - en intern mätning  beställd av de rödgröna som visade på att de nu var nästan ikapp Alliansen. Även det stred mot vad andra mätningar visade.

I detta fall publicerades dock grundläggande uppgifter om mätningen: den var gjord av Novus, omfattade 600 intervjuer och hade gjorts under två dagar strax innan. Däremot uppfyllde mätningen inte de metodologiska krav som är nödvändiga för att fungera som väljarbarometer, vilket fick Novus att samma dag ta avstånd från publiceringen av sin egen mätning.

Vad som konkret saknades vet jag inte. Rent allmänt kan dock nämnas att partisympati ofta finns med i mätningar som bakgrundsfråga, för att kunna bryta ner synen på t ex en viss sakfråga på olika väljargrupper.

Svaret på denna bakgrundsfråga om partisympati är dock inte samma sak som en väljarbarometer. För en sådan krävs bl a att frågorna ställs på ett visst sätt samt att resultatet vägs korrekt. Annars blir resultatet missvisande.

Dessa tre publiceringar - DI om M:s ras, TV4/TT om den rödgröna ledningen och Expressen om den rödgröna återhämtningen - har åtminstone två saker gemensamma.

För det första uppfyller de inte på långa vägar de krav som normalt brukar ställas på opinionsmätningar som publiceras. I fallet med Expressens Novus-mätning redovisades förvisso grundläggande uppgifter, men som Novus avståndstagande visade var mätningen inte tillförlitlig som väljarbarometer.

För det andra finns skäl att misstänka att dessa publiceringar var resultatet av kampanjer för att manipulera mediebilden i partipolitiska syften. Publiceringarna i TV4/TT och Expressen satte bilden att S/Rödgröna kunde vinna valen 2006 respektive 2010 - just när väljarna behövde mobiliseras.  Publiceringen i DI satte bilden av att krisen i M var ännu djupare än någon trott, just när kraven på partiledarens avgång började framföras.

Det går inte i efterhand att belägga att medierna här verkligen utnyttjades i sådana kampanjer. Men det vi vet är att underlagen var felaktiga. De Rödgröna fick inget uppsving utan förlorade valet både 2006 och 2010. Och M:s stöd i Stockholm var inte 14 procent utan, som SCB visade bara en vecka senare, 22,5 procent.

Att opinionsmätningar på detta sätt missbrukas för att producera "fake news", och att seriösa medier låter sig utnyttjas för detta, är mycket allvarligt. Inte bara för opinionsmätningarnas trovärdighet utan främst för mediernas.

Ibland är orsaken till "fake news" dock inte påverkan från starka politiska intressen som vill sätta en gynnsam bild, utan snarare klickjakt i kombination med slarv och/eller oförmåga att tolka undersökningsresultat.

Så verkar ha varit fallet när Expressen nyligen presenterade den häpnadsväckande nyheten att hela 40 procent av M-väljarna har SD som näst bästa parti - och föredrar SD framför något av Allianspartierna.

Bakgrunden var en tabell i SCB:s Partisympatiundersökning där olika väljargruppers näst-bästa-parti redovisades. Tabellen finns på sidan 83 i rapporten och kan läsas (av alla med god syn) nedan.

Expressens artikel, som snabbt ändrades sedan felet påpekats, byggde på att tidningen missförstått vad kolumnerna respektive raderna betyder. Den som tror att raderna visar vad respektive partis väljare har som näst-bästa-parti får intrycket just att 40,4 procent av M-väljarna svarar SD på denna fråga.

Den som läser tabellen ordentligt, dvs förstår att den som vill uttala sig om det tidningen ville kommentera behöver utgå från kolumnerna, ser att andelen istället är 13,4 procent. Alltså betydligt lägre än andelen som svarar C (27,7) respektive L (24,9).

En lustig, eller kanske snarare deprimerande, detalj i sammanhanget: som Anders Sundell påpekat gjorde TT 2014 exakt samma misstag med samma tabell. Att läsa tabeller verkar svårt. Möjligen kan man tänka sig att ivern att avslöja en spektakulär nyhet ("M-väljare föredrar SD framför Alliansen!!!") tog överhanden.

Nåväl, vad lär vi oss då av dessa föga imponerande publiceringar?

De värsta övertrampen - som DI om den interna M-mätningen och TV4/TT om den interna S-mätningen - hade kunnat förhindras om medierna bara följt sina policies för publicering av mätningar.

För att undvika mindre uppenbara felpubliceringar skulle jag vilja föreslå två tillägg till mediernas befintliga policies:

1. Innan du publicerar, ställ dig frågan: "verkar detta verkligen rimligt?". Om Svaret inte är "tveklöst ja", dubbelkolla materialet.

Naturligtvis borde Expressen ha tvivlat på den sensationella uppgiften att M-väljare föredrar SD framför Alliansen. Hade man då dubbelkollat hade det snabbt visat sig att kolumnerna summerar till 153,9 procent vilket förstås inte kan stämma.

2. Be någon som är van att analysera opinionsmätningar titta på materialet och eventuellt kommentera nyheten. Då kommer det snabbt att visa sig om underlaget verkar tillförlitligt, eller om det finns skäl att tro att någon använder ett skruvat underlag för att skapa en falsk nyhet.

I åtminstone två av de senaste tre valen har vilseledande uppgifter om "interna" opinionsmätningar publicerats i stora, seriösa medier precis före valet - uppenbart i syfte att påverka valresultatet.

Låt oss gemensamt se till så vi slipper se det upprepas även inför valet 2018, OK?

Läs hela inlägget »

När jag i somras startade den här bloggen var en av mina utgångspunkter att inte skriva om undersöknings-metodik.

Främst för att nästan alla tycker att det är tråkigt, men också för att mitt eget expertområde inte är metodik utan snarare politisk analys av opinioner.

Men det finns undantag, åtminstone en metodfråga är så infekterad och omdebatterad att jag inte kan avstå. Det handlar om striden mellan telefonundersökningar med slumpvisa urval respektive självrekryterade webbpaneler, som verktyg för mätningar bland allmänheten.
 
Vad gäller saken?
För den som vill få en utförlig förklaring av denna strid kan jag tipsa om Politologernas pedagogiska genomgång. För vanliga dödliga kan en kortversion vara den här:

  • En slumpmässigt genomförd telefonundersökning innebär att undersökningsföretaget slumpar fram ett antal personer/telefonnummer som sedan rings upp för en telefonintervju.
  • En självrekryterad webbpanel innebär att ett stort antal personer tackat ja till att delta i webbaserade undersökningar, och undersökningsföretaget sedan drar ett urval från den gruppen och skickar mail med länk till ett webbformulär.


 (Det finns webbpaneler som består av personer som rekryterats via slumpvisa telefonintervjuer, men de lämnar jag därhän. Den metodologiska beefen gäller främst urvalet, inte egentligen huruvida intervjuerna sker i telefon eller på nätet.)

Debatten handlar alltså om vilken metod som bäst mäter den faktiska opinionen, vem som har mest rätt eller minst fel helt enkelt.

Den huvudsakliga kritiken mot självrekryterade paneler är förenklat att den grupp som intervjuas inte är representativ. Även om man säkerställer att gruppen har en demografisk sammansättning som speglar allmänheten är den inte identisk med allmänheten.

Det faktum att de som intervjuats har anmält intresse att delta skiljer dem från allmänheten, helt enkelt pga att de flesta inte vill delta. Dessutom är det av naturliga skäl svårare att rekrytera t ex 76-åringar än 16-åringar för webbintervjuer, vilket kan skapa problem även om man matematiskt kan kompensera det genom vägning av siffrorna.

Den huvudsakliga kritiken mot telefonundersökningar med slumpvisa urval är egentligen likartad. Det blir allt svårare att genomföra undersökningar per telefon som avspeglar allmänheten på ett tillräckligt bra sätt.

Allt färre vill låta sig intervjuas, allt färre har telefoner med registrerade nummer, allt fler använder sig av Truecaller och liknande tjänster som screenar bort oönskade samtal. Bortfallet i slumpmässiga telefonundersökningar är därför stort och tenderar att öka. Och telefonbaserade undersökningar har svårare att fånga 16-åringar än 76-åringar.

Även med denna metod skiljer sig alltså gruppen som intervjuas något från allmänheten.
 
Vilken metod är bäst?
Hur ska man då se på detta? Den text på Politologerna jag länkar till ovan (och som även finns här med fördjupat tabellunderlag här) går utförligt igenom såväl den rådande konsensusuppfattningen bland opinionsforskare som vad test av olika metoder faktiskt visar.

Slutsatsen är att konsensus bland forskarna är att slumpmässiga urval är att föredra, men att det är svårt att belägga att självrekryterade paneler skulle vara mer osäkra.

En fråga som brukar användas som ”facit” för olika metoders tillförlitlighet är hur nära deras partisympatimätningar kommer valresultatet. Det är inte en självklar metod, opinionsmätningar är inte valprognoser, utan en mätning av opinionen vid en tidpunkt då det inte är val. Men det är ändå ett intressant mått för att jämföra mätningar.

På senare tid har det blivit allt mer populärt att efter valen utropa att ”mätningarna hade fel!”. Men det är en överdrift, generellt lyckas svenska mätningar bra med att förutsäga vilket block som blir störst, om något parti åker ut eller kommer in och om något blir tungan på vågen – dvs de helt avgörande frågorna.

Däremot kan enskilda partier vara svåra att mäta, i valet 2014 underskattades t ex SD medan MP överskattades - särskilt i telefonbaserade undersökningar.

Statsvetaren Daniel Walther gjorde efter valet 2014 en pedagogisk sammanställning av utfallet. Han uttalar sig inte egentligen om självrekryterade paneler kontra slumpmässiga telefonintervjuer, men sammanställningen visar ingen tydlig skillnad mellan de båda metoderna.

(Brasklapp: när man jämför olika undersökningsföretags ”sista mätning före valet” ska man komma ihåg att de gjorts vid något olika tillfällen, så de är inte fullständigt jämförbara. Men ändå.)
 
Ett praktiskt perspektiv
Mitt eget perspektiv, det är viktigt att påpeka, är inte forskarens utan den praktiske användarens. Jag har följt utvecklingen av de olika metoderna sen 90-talet, som VD för två undersökningsföretag, som undersökningsköpare och som rådgivare.

Jag har länge haft en mycket konservativ hållning i metodfrågor, liknande den som den kloke statsvetaren Anders Sundell ger uttryck för i denna rangordning av mätningar. Men jag har med tiden ändrat mig, vilket är skälet till detta långa inlägg.

Varför? Det handlar för mig om tre frågor:

  1. Vilken metod är mest ”framtidssäker”, dvs vilken metod kommer snabbast att bli bättre framöver? Alla metoder har brister, men de måste minska istället för öka över tid.
  2. Vilken metod är bäst för att undersöka känsliga frågor? Att få svar på alldagliga frågor är lätt, men med växande mångfald i åsikter, värderingar och livsstil blir det allt viktigare att kunna mäta även känsliga och kontroversiella frågor.
  3. Vilken metod är bäst på att fånga smala grupper? Mängder av politiska frågor avgörs av engagemang hos smala men inflytelserika grupper snarare än av ljumma majoritetsuppfattningar. Hur mäter man bäst de förra?


På alla dessa tre punkter har jag blivit allt mer övertygad om att självrekryterade paneler i de flesta sammanhang är att föredra – förutsatt att kvaliteten är den högsta möjliga, förstås.

Det innebär inte att jag avråder från att använda telefonintervjuer med slumpvisa urval. Jag rekommenderar naturligtvis mina kunder att välja den metoden när den passar uppgiften bäst. Men dessa tillfällen blir enligt min bedömning allt färre.


Metodproblemen med självrekryterade paneler är väl kända och inte försumbara. Men de kommer av allt att döma att kunna minskas i takt med att undersökningsföretagen blir bättre på att hantera dem.

Metodproblemen med telefonintervjuer försöker undersökningsföretagen förstås också minska. Men det är svårt att se annat än att intervjuer med allmänheten per telefon är en sakta döende produkt. Den har helt enkelt teknikutvecklingen emot sig.

Det är lättare att undersöka känsliga frågor eller kontroversiella åsikter i webbpaneler (oavsett typ av panel, detta är inte kopplat till rekryteringen) än i telefonintervjuer. Skälet är helt enkelt att webben upplevs mer anonym. Svårigheten att mäta opinionsstödet för SD i telefonintervjuer är välkänd, samma problem finns i andra känsliga frågor.

Självrekryterade webbpaneler är generellt även bättre än slumpvisa telefonintervjuer på att undersöka attityden i små men engagerade grupper, men det har med storleken på panelerna snarare än intervjuformen i sig att göra.

Genom att jobba med mycket stora paneler kan man få hyggliga baser (hyggligt stort antal intervjuer) även i mycket smala grupper. Sådana studier är ett växande behov, för vilket telefonintervjuer är både dyra och tidskrävande.

Krav på framtidens opinionsanalys?
Att jag landar i dessa slutsatser hänger också samman med hur jag tror framtiden för undersökningsföretag och rådgivare på opinionsanalysområdet ser ut:

  • Det kommer bli ännu svårare att ta betalt ”bara” för att leverera undersökningsresultat, betalningsviljan för datainsamling kommer att fortsätta sjunka och värdet på bra analys att öka.
  • Fler uppdragsgivare kommer kräva att resultaten kan integreras med data från andra källor (offentlig statistik, marknadsdata, medieanalyser etc) för att skapa en begriplig helhet.
  • Det kommer bli viktigare att arbeta i paneler med stora mängder befintlig data för att söka sig fram till samband och drivkrafter, istället för att genomföra "isolerade" mätningar, dvs sådana som saknar koppling till andra mätningar.

Ingen av dessa utmaningar är för all del omöjlig att klara med utgångspunkt i slumpmässiga telefonintervjuer, men betydligt mer tids- och kostnadskrävande.

Så min bedömning är att vi ur ett praktiskt användarperspektiv har passerat den punkt där metodproblemen med slumpmässiga telefonintervjuer är större än metodproblemen med självrekryterade webbpaneler. Och att skillnaden kan förväntas öka framöver.

Men – och det är viktigt – metoderna behöver bli bättre, oavsett urval och intervjuform. Det gäller både hantering av urvalet och efterbearbetning av den data som kommer ut. Så var fortsatt skeptisk. Till alla mätningar.

Läs hela inlägget »

Det svenska partisystemet är påfallande stabilt, att nya partier lyckas ta sig in i riksdagen är historiskt sett mycket ovanligt.

Det finns flera förklaringar till detta, en jämförelsevis hög spärr in i riksdagen och en stark konsensuskultur är sannolikt de viktigaste.

Nya partiers intåg i riksdagen kan se mycket olika ut.

Ny Demokratis framgång tog de flesta på sängen, partiet grundades i början av 1991 och lyckades ta sig in i riksdagen redan samma år. Nio år senare hade partiet hunnit med att sitta en period i riksdagen, åka ur, kollapsa i interna stridigheter och försättas i konkurs.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 var det resultatet av en mycket lång process. Stora delar av partiets ledning har ägnat merparten av sina vuxna liv åt partiarbete, ofta till ett högt socialt pris för dem själva och deras anhöriga. Nästa val firar partiet 30-årsjubileum.

Nu är det dags igen, deklarerar ett entusiastiskt och i sociala medier mycket aktivt gäng kring partiet Borgerlig Framtid. För att kunna bedöma sannolikheten att vi efter nästa val får se ytterligare ett nytt parti ta plats i riksdagen kan det vara intressant titta närmare på vad vi vet om tidigare uppstickarpartier som lyckats med samma sak.

Alla partier är förstås inte lika, och historien är inget facit för framtiden, men det finns några tydliga gemensamma nämnare att reflektera över.

För det första: nya partier behöver en tydlig och omedelbart begriplig egen linje. Annars faller så att säga poängen med att byta parti. Uppstickarpartier behöver vad man i säljsammanhang ibland kallar "hisspitch", en 30 sekunders (måste vara en lång hissfärd) presentation av vad man vill och varför det är bra.

De nya riksdagspartier vi sett i modern tid (Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Ny Demokrati, Sverigedemokraterna) gjorde alla sin entré utifrån mycket tydliga idéer som de var mer eller mindre ensamma om att företräda. Alla förstod vad dessa partier ville som de andra inte redan gjorde. Det samma gäller även Feministiskt Initiativ, som ännu inte tagit sin i i riksdagen, men varit nära nog för att tas med här.

För det andra: nya partier har historiskt fötts ur missnöje med en bestämd fråga, ett  missnöje de "äger". Det innebär inte att nya partier måste vara enfrågepartier, men historiskt har det alltid krävts en enskild stark gnista som tänt brasan, så att säga.

För KD var det avskaffandet av kristendomsundervisningen i skolan, för MP säldöden, för NyD invandringen (och delvis byråkratin), för SD invandringen och för FI jämställdheten. Detta är värderingsdrivna principfrågor, som låter sig mycket konkret illustreras. Väl lämpade för att mobilisera väjare att rösta på ett nytt parti.

För det tredje: nya partier behöver bäras av karismatiska och skickliga företrädare, personer som målgruppen litar på och insinktivt känner i alla fall grundläggande sympati för. Politik handlar alltid om förtroende, och särskilt för ett oetablerat parti är ledaren särskilt viktigt.

De senaste decenniernas nya partier har alla i olika utsträckning haft starka och - hos målgruppen - populära partiledare. I vissa fall är personberoendet oerhört stort (KD, NyD), i andra lite mindre. Men det är alltid viktigt. SD illustrerar detta tydligt, det var först med Jimmie Åkesson som partiet fick en ledare med förmåga att locka väljare på allvar.

För det fjärde: det har krävts ett tydligt missnöje med de befintliga partierna och deras ledningar, de potentiella partibytarna måste ju känna att deras "gamla" parti svikit dem eller i alla fall inte håller måttet. Det räcker inte med att det nya lockar, det man har måste också upplevas otillräckligt.

Historiskt har väljare övergivit etablerade partier i hög grad på grund av missnöje med deras hantering av den egna hjärtefrågan. Valet 2014 var närmast övertydligt: att Alliansregeringen föll berodde i mycket stor utsträckning på moderatväljares missnöje med det egna partiets invandringspolitik.

Nåväl, så långt historien. Vilka slutsatser kan vi då dra av de höga ambitionerna hos Borgerlig Framtid?

Återigen, den historiska erfarenheten är inget facit. Men låt oss ändå stämma av partiets egenskaper mot vad vi vet från tidigare.

1. En tydlig och omedelbart begriplig egen linje? Nej.

Jag har läst partiets partiprogram och allehanda artiklar ingående men lyckas inte, trots i alla fall hygglig politisk fattningsförmåga, identifiera något unikt. Det är borgerligt allmängods, kombinerat med ett extra mått invandringskritik. Förvisso presenteras några lite ovanliga kombinationer av åsikter (starkare försvar och mer aktiv miljöpolitik t ex), men det bidrar snarast till att målgruppen krymper.

Borgerlig Framtids senaste utspel om skärpt migrationspolitik är symptomatiskt: partiet verkar söka en position mellan M och SD. Men där finns knappt längre något utrymme att tala om (i sak, alltså, ideologiskt är en annan femma).

2. Missnöje med en bestämd fråga? Nej.

Det är mycket svårt att utläsa varför Borgerlig Framtid tycker att någon ska rösta på partiet. Istället för någon konkret fråga som etablerade partier misskött verkar det handla om en diffus frustration med det allra mesta.

Vad sägs till exempel om den här motiveringen, under rubriken "Problemformulering" i partiprogrammet?

"Borgerlighetens grundstenar, såsom en näringslivspolitik som skapar jobb, ett starkt försvar, hårdförhet mot kriminella och fiender till samhället, individens okränkbarhet och likaberättigande, sänkt skattetryck och ett skol- och högskolesystem som är fast förankrat i förnuft och rationalitet, har övergivits."

Utöver ett mycket fantasifullt påståpende att borgerligheten skulle ha övergivit allt detta, är det också allt för mycket av en hagelsvärm. Det är ju långt ifrån givet att den som t ex vill höja nivån i högskolan delar värderingar med den som vill se mer "hårdförhet" mot "fiender till samhället" (!). När profilfrågorna blir många blir målgruppen mindre, inte större.

3. Karismatiska och skickliga företrädare? Jag är ledsen, men: nej.

Jag vill inte verka elak, visst har partiet lyckats locka till sig en del löftesrika personer. Den avhoppade miljöpartisten Josefin Utas verkar t ex vara både klok och sympatisk. Men det är mycket svårt att se en framtida Alf Svensson, Gudrun Schyman eller Jimmie Åkesson bland företrädarna.

Man bör också komma ihåg att eftersom partiet saknar en tydlig egen linje, och inte bygger på utbrett missnöje med något konkret, är kraven på partiledaren ännu högre. Svensson, Schyman och Åkesson har haft det jämförelsevis lätt.

 4. Tydligt missnöje med befintliga partier och dess ledningar? Nja.

Det är visserligen uppenbart att inget av de etablerade partierna har en ledare som åtnjuter riktigt stort förtroende hos svenska folket. När Demoskop undersökte saken i juni uppgav 39 procent av de tillfrågade att de har stort förtroende för Anna Kinberg Batra och 35 procent att de har det för Stefan Löfven. Det var toppnoteringarna. Som jämförelse nådde Fredrik Reinfeldt osannolika 72 procent i SIFO december 2010.

Samtidigt har partiledarna stort förtroende bland sina egna väljare. Enligt Demoskop-mätningen ovan har Annie Lööf förtroende från rekordhöga 92 procent av de egna, Jan Björklund 89, Anna Kinberg Batra 84 och Ebba Busch Thor 77 procent. Man bör också komma ihåg att det krävs mer än lite missnöje med partiledaren för att byta parti, i synnerhet till ett helt nytt sådant.

Avslutningsvis kan tilläggas en försvårande omständighet som gäller just Borgerlig Framtid: partiet definierar sig entydigt som ett alternativt borgerligt parti. Det innebär att det potentiella väljarflödet från missnöjda S-väljare är så gott som obefintligt, och potentialen hos väljare som idag röstar på MP eller SD torde också vara mycket liten.

Så, sammanfattningsvis: Nej, Borgerlig Framtid har ingen framtid i riksdagen. Partiet är ett ambitiöst svar på en fråga som så vitt jag kan begripa nästan ingen ställer. Kanske hade det fungerat i ett annat politiskt klimat, kanske kommer deras tid. Men den är inte nu.

Läs hela inlägget »
Med jämna mellanrum sedan Alliansen bildades har dess nära förestående död förkunnats. Av rödgröna företrädare, av journalister, och emellanåt även av missnöjda företrädare för något av partierna i Alliansen.

Senast i raden var LUF-ordföranden Henrik Edin som i en besynnerlig artikel på DN Debatt menade att Moderaternas nya migrationspolitik innebär en konservatism som gör Alliansen "ohållbar". Artikeln är besynnerlig framförallt på det sättet att 90-95% av Moderaternas migrationspolitik stöds av Edins eget parti.

Just migrationspolitiken är det senaste exemplet på frågor som sägs vara spiken i kistan för Allianssamarbetet. Vi har hört det förr, och kommer få höra det igen. Och det är naturligtvis sant att valet 2018 blir en sanningens minut för Allianspartierna, särskilt som beroendet av SD då sannolikt blir större än idag.

Det tacksamma med påståendena om Alliansens kommande sammanbrott är att de aldrig riktigt kan faktakollas. De enda som verkligen vet hur Allianssamarbetets framtid ser ut är ett mycket litet antal personer i Allianspartiernas högsta ledningar, kanske bara de fyra partiledarna själva.

Själv avstår jag från att spekulera om detta. Det verkar mer fruktbart att titta på något vi vanliga dödliga faktiskt kan säga något om: väljarnas syn på Allianssamarbetet och dess eventuella alternativ.

Vill väljarna att Alliansen ska leva vidare? Vad tycker "politikernas chefer", som Svenskt Näringslivs tidigare VD Urban Bäckström uttryckt det.

När jag nyligen skrev här på bloggen om hur den regering som tillträder efter valet 2018 med all sannolikhet kommer att se ut (en Alliansregering i minoritet, med stöd av SD) fick jag en del invändningar som handlade om just Alliansens upplösning.

Tanken är att något av Allianspartierna - i praktiken Liberalerna eller Centern - skulle föredra att bilda regering tillsammans med S framför att få stöd i voteringar av SD.

Återigen, varken jag eller de som framför denna teori kan uttala oss om hur ledningen för L respektive C skulle resonera i skarpt läge efter valet 2018. Men vi har en ganska bra bild av vad väljarna vill.

Hur ser väljarna på olika regeringsalternativ? När Ipsos undersökte saken i samband med Decemberöverenskommelsen (jag har inte kunnat hitta en färskare mätning, läsare med bättre koll får gärna höra av sig) var bilden mycket tydlig.

Av Alliansväljarna ville 46 procent se en Alliansregering ledd av M, 29 procent en blocköverskridande regering ledd av M och endast 9 procent en blocköverskridande regering ledd av S.

I ärlighetens namn ska sägas att stödet för det sistnämda alternativet sannolikt är starkare bland L- och C-väljare än bland Alliansväljare som helhet. Men det är uppenbart att entusiasmen över att få ingå i en S-regering är mycket begränsad även bland dem.

Ett annat intressant mått är vilket som är de olika Allianspartiernas "näst bästa parti". Det visar vilket parti de känner sig närmast utöver det de röstar på, men också hur de sannolikt skulle rösta om deras eget parti gör något de starkt ogillar. Som t ex bildar regering med ett parti de inte har förtroende för.

I SCB:s stora Partisympatiundersökning i maj undersöks just detta, och där bekräftas bilden från Ipsos-mätningen.

Bland Liberalernas och Centerns väljare anger drygt 40 procent Moderaterna som näst bästa parti, medan 10 procent anger Socialdemokraterna och 5 procent Miljöpartiet.

Alltså: väldigt få väljare som idag röstar på L eller C vill se en blocköverskridande regering ledd av S. Och om de av något skäl inte skulle vara beredda att rösta på sitt nuvarande parti skulle de allra flesta istället rösta på M. Om detta är läget även inför valet 2018 vore det direkt självdestruktivt av L eller C att öppna för att bli stödparti till S.

Avslutningsvis några ord om de partipolitiska och parlamentariska perspektiven. Här finns ytterligare starka argument emot att L eller C skulle lämna Alliansen och istället bilda regering med S.

Partipolitiskt finns i praktiken inget parti som står längre ifrån S än C. Under Annie Lööfs ledning har C utvecklats till ett renodlat marknadsliberalt parti, starka motståndare till dagens välfärdsstat och fackliga maktanspråk. Dessutom är C motståndare till stora delar av den migrationspolitik S har genomdrivit.

L är inte lika totalt på kollisionskurs med S, framförallt i och med migrations-överenskommelserna. Men en avgörande del av Jan Björklunds politiska självbild hänger samman med att bekämpa S, och på denna punkt finns ingen dramatisk skillnad mellan honom och t ex Birgitta Ohlsson.

Parlamentariskt är dilemmat att det sannolikt skulle krävas stöd från både L och C för att S skulle kunna bilda en "rödgrönblå" majoritetsregering 2018.

I Ekot/Novus "poll of polls" Svensk Väljaropinion uppnår de rödgröna partierna 38,4 procent, tillsammans med både L och C blir det 51,1 procent. Detta förutsatt att de båda partrierna skulle stödja ett regeringsunderlag där V ingår, vilket i sig är svårt att se.

Sammanfattningsvis: det kan förstås inte helt uteslutas att Alliansen spricker efter valet 2018 genom att L och C väljer att istället stödja en S-regering. Men deras väljare vill det absolut inte, de politiska skillnaderna är avgrundsdjupa och förutsättningen är att de är beredda att bilda regeringsunderlag med V.
Läs hela inlägget »

Den svenska nervositeten inför den brittiska EU-omröstningen häromdagen var påtaglig. Skälet var naturligtvis tanken att resultatet kommer kunna ha stor inverkan på det svenska medlemskapet.

Detta på två sätt. Dels därför att Storbritannien är en viktig allierad till Sverige i EU, och en stark motvikt till de federalistiska krafterna. Dels därför att ett brittiskt utträde skulle kunna utlösa krav på en svensk folkomröstning om svenskt utträde – Swexit.

Det förra är av allt att döma korrekt. Det senare är klart mer tveksamt. Att förutspå hur svensk EU-opinion kommer utvecklas efter den unika brittiska folkomröstning är förstås vanskligt, men i dagsläget är det svårt att se en parallell.

Till att börja med är EU-medlemskapet för svenska väljare, inte minst jämfört med brittiska, är mycket liten fråga. I svensk politisk debatt har det faktum att Sverige sedan drygt 20 år är EU-medlem satt få spår. Det vore fel att påstå att svenska folket är entusiastiskt över EU, snarare ganska ointresserade.

SOM-institutets löpande mätningar illustrerar tydligt hur det svenska EU-motståndet har säckat ihop. Från toppnoteringen 1996, då över 50 procent var emot medlemskapet, har motståndet mer än halverats till 23 procent. Under samma tid har stödet stadigt ökat till dagens nivå på 50 procent.

Svenska folket har accepterat att EU är en del av den politiska vardagen. De jublar inte, men har vant sig.

Såhär långt verkar opinionen inte heller ha förändrats nämnvärt av den brittiska folkomröstningen. När Sifo undersökte saken på uppdrag av SVT efter att britterna röstat nej uppgav 52 procent att de skulle rösta ja vid en eventuell framtida folkomröstning och 31 procent att de skulle rösta nej.

De flesta vill inte heller anordna en svensk folkomröstning: 30 procent sade sig vara positiva till det och 56 procent negativa. Detta kan jämföras med när Sifo ställde samma fråga i maj, då 28 procent var för en folkomröstning och 52 procent emot.

Att jag tvivlar på en Swexit beror dock mindre på opinionsläget just nu och mer på vad vi vet om svensk opinion i stort. Framförallt att den svenska EU-opinionen bygger på helt andra, och för ett utträde mindre gynnsamma, faktorer än den brittiska.

För det första har den brittiska EU-opinionen avgörande inslag som är marginella i Sverige. En viktig utgångspunkt för brittisk EU-kritik, som varit livskraftig i decennier, är det nationella självbestämmandet. Det är heller inte vara retorik, utan en högst reell oro.

Detta har inte varit någon stor fråga i svensk EU-debatt på mycket länge. I debatten inför folkomröstningen 1994 användes förvisso argument av det slaget, men sedan dess har få kritiker diskuterat EU med denna utgångspunkt. Oron för att förlora makten över sitt land var högst reell för många britter, motsvarande känslor är ovanliga hos svenska väljare.

För det andra är det svenska EU-motståndet, i motsats till det brittiska, i första hand ett vänsterprojekt. Det är betydelsefullt framförallt på det sättet att det blir svårare för motståndarna att bygga brett stöd. De flesta väljare har inte en vänsteranalys av samhället.

För det tredje byggde många av de brittiska utträdesrösterna av allt att döma på kritik mot invandringen, en koppling som sällan görs i Sverige.

Invandringskritik är sannolikt den mest effektiva plattformen för ett kampanja om EU-utträde: de invandringskritiska väljarna är många, mycket engagerade och ofta även skeptiska till andra typer av internationellt inflytande. I Sverige är dock sambandet mellan invandringskritik och EU-motstånd svagt.

Tvärtom är istället de borgerliga väljarna både mest EU-positiva och mest invandringskritiska (med undantag för SD). Och de mest invandringspositiva är i regel EU-kritiska, som t ex vänsterpartister.

Men hallå, säger ni nu, SD-väljarna då? Jodå, för Sveriges största EU-fientliga parti handlar naturligtvis EU-frågan i hög grad om just nationellt självbestämmande och invandring. Där är parallellen med Storbritannien tydlig.

Men detta är en EU-kritik som har betydligt svagare stöd i Sverige än i Storbritannien, SD:s EU-motstånd är i denna mening – om uttrycket tillåts – ganska osvenskt. När SD argumenterar för svenskt EU-utträde har partiet förvisso lite drygt hälften av sina väljare med sig (55 procent enligt SCB), men knappast en majoritet av sina potentiella väljare. Den kvarvarande potentialen för SD är mer positiv till EU än vad kärnväljarna är.

Hur det senaste årets migrationskris påverkar synen på EU är för tidigt att säga, men det finns ingen tradition i svensk opinion att kritisera EU på grund av invandringen.

Det är sammantaget svårt att se vilken opinion som skulle kunna åstadkomma ett utträde efter en eventuell framtida svensk folkomröstning. 

Till detta kan läggas det partipolitiska perspektivet: vilket parti skulle ha intresse av att försöka driva fram en svensk folkomröstning om EU-utträde?

Krasst sett kommer en folkomröstning rimligen inte kunna komma till stånd om inte socialdemokraterna och/eller moderaterna driver på för att en sådan ska hållas. Det är i båda fallen svårt att se.

Socialdemokraterna blev internt sargat av både folkomröstningen om EU 1994 och Euron 2003, och är knappast beredda att kasta sig in något liknande i första taget. Och för Moderaterna skulle ett sådant agerande framstå som obegripligt. Partiet har inte någon intern EU-debatt att tala om, och David Camerons öde avskräcker säkert.

Faktum är att knappast ens de partier som förespråkar ett svenskt EU-utträde skulle gynnas av att göra krav på folkomröstning till en huvudfråga.

SD - som redan krävt en svensk folkomröstning - skulle glädja sina kärnväljare men starka strategiska argument talar emot att fokusera på denna fråga. Inte minst skulle ett mer radikalt EU-motstånd göra partiet mindre lockande som stödparti för en Alliansregering efter nästa val (hur regeringsbildningen 2018 kommer att bli har jag skrivit om här).

Vänsterpartiet - som hittills endast krävt omförhandling av det svenska medlemskapet - skulle genom krav på folkomröstning förvisso bekräfta sin roll som Sveriges vänsteropposition. Men det vore inte okomplicerat. V är klart obekvämt med hur det brittiska utträdet drevs fram i alla fall delvis av invandringskritik. Det faktum att SD redan krävt folkomröstning gör sannolikt V måttligt lockat att följa efter.

För båda SD och V gäller dessutom att EU-kritiken har betydligt större opinionspotential om den formuleras i termer av villkor för fortsatt medlemskap än om den fokuserar på folkomröstning. Det senare är endimensionellt och begränsat, det förra innehåller närmast oändliga möjligheter att göra sig populär.

Så nej, jag tror inte det kommer bli någon Swexit inom överskådlig framtid.

Läs hela inlägget »

Det har varit en minst sagt turbulent politisk vår. Fortsatt migrationskris, Miljöpartistiskt sönderfall, regeringsombildning, energiöverenskommelse.

Kanske är det skälet till att den största politiska händelsen gått ganska obemärkt förbi, eller i alla fall hamnat i skymundan?

Jag talar om det faktum att nästa val kanske redan är avgjort, och närmare bestämt avgjordes redan lördagen den 11 juni 2016.

Vi tar det från början.

När Decemberöverenskommelsen ingicks, i svallvågorna efter valet 2014 och Fredrik Reinfeldts avgång, erbjöds Socialdemokraterna en unik möjlighet. Att få regera utan stöd av väljarna, rent av i strid mot en befintlig riksdagsmajoritet. Skälet till denna märkliga lösning var oron för ”kaos”.

Vad detta ”kaos” i praktiken syftade på var risken att Sverigedemokraterna skulle få inflytande i svensk politik.

Sedan dess har mycket hänt. Decemberöverenskommelsen har fallit, och den akuta migrationskrisen har gjort att Sverige idag för om inte SD:s migrationspolitik så i alla fall något som endast ett tränat öga kan skilja från just det.

Men regeringen sitter kvar, därför att Alliansen inte kan enas om att fälla den. Den fråga som hängt i luften sedan det visade sig att Decemberöverenskommelsens ”anda” lever vidare är: hur blir det efter nästa val?

Nu vet vi det. Efter nästa val kommer Sveriges statsminister att heta Anna Kinberg Batra. Hon kommer leda en Alliansregering i minoritet, vars budget har brett stöd i riksdagen tack vare Sverigedemokraterna.

I Ekots lördagsintervju den 11 juni fick Kinberg Batra nämligen frågan hur hon kommer agera om det rödgröna blocket i valet 2018 blir större än Alliansen men inte har majoritet. Hon svarade då mycket tydligt att Moderaterna kommer rösta nej till att Stefan Löfven får regera i ett sådant läge.

Det är ett både självklart och dramatiskt konstaterande. Självklart därför att en oppositionsledare naturligtvis måste vilja avsätta statsministern. Dramatiskt därför att denna naturliga inställning gör det svårt att se annat än att valet i praktiken redan är avgjort.

Är det verkligen så säkert? Nej, det är klart att man aldrig helt säkert kan veta hur den politiska framtiden ser ut. Men utifrån vad vi vet idag framstår något annat som utomordentligt osannolikt.

I praktiken finns det tre tänkbara utfall i valet 2018:

För det första att Alliansen eller de rödgröna får egen majoritet.

Majoritetsregeringar är mycket ovanliga i svensk politik, och i ett läge där vi har ett stort parti utanför de båda traditionella blocken framstår en majoritetsregering för något av blocken som utomordentligt osannolik. Själv har jag inte stött på någon bedömare som verkligen tror på detta scenario, även om naturligtvis båda blocken har det som mål.

För det andra att Alliansen blir större än de rödgröna i valet, men inte uppnår egen majoritet.

I ett sådant läge skulle Anna Kinberg Batra bli statsminister förutsatt att hon inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. I praktiken betyder det att det räcker med att SD lägger ner sina röster i voteringen om statsminister.

Hur SD skulle göra i ett sådant läge vet jag inte. Man kan dock konstatera att inget i partiets agerande hittills – minns budgetvoteringen i december 2014 och partiledningens uttalanden på senare tid – tyder på att SD skulle föredra en regering innehållande MP (och eventuellt V) framför en Alliansregering.

Det tredje scenariot är att Alliansen blir mindre än de rödgröna, men ingen uppnår egen majoritet.

I ett sådant läge ställs SD inför i grunden samma situation – de avgör vem som kan bli statsminister – med den viktiga skillnaden att de (tillsammans med Alliansen) kommer att behöva aktivt rösta emot en rödgrön statsminister för att Kinberg Batra ska kunna ta över.

Med andra ord: om vi antar att inget block kommer få egen majoritet, och att SD även i nästa val skulle föredra en Alliansregering framför en rödgrön, då är valet redan avgjort.

Det får i så fall två viktiga konsekvenser:

Dels behöver Alliansen fundera mer över vilka gemensamma nämnare som finns mellan deras politik och SD:s. Det vore förvånande om SD i en votering 2018 skulle stödja någon statsministerkandidat ”gratis”.

Motsvarande skedde i budgetvoteringen 2014 (även om det inte hjälpte), men sedan dess har partiets ställning stärkts och 2018 kommer sannolikt att ge SD ett väljarstöd på runt 20 procent. Det vore klokt att i god tid tänka igenom vilka delar av SD:s politik en framtida Alliansregering skulle kunna acceptera – och inte.

Dels ställs mycket tuffa krav på de rödgröna, och framförallt S, att agera ansvarsfullt. Om vi får ett läge där, säg, ett år före valet de allra flesta bedömare och journalister uppfattar att de rödgröna redan förlorat hamnar regeringen i en mycket speciell situation.

Kommer man att ta tillfället i akt och fatta nödvändiga beslut som är svårsmälta för väljarna, eller tvärtom att bli mer populistiskt för att i alla fall glädja ”rörelsen”? Här kommer Stefan Löfven att behöva visa ledarskap.

Ingen kan veta säkert vad som kommer hända i framtiden, inte heller i politiken. Men den parlamentariska situation som idag råder är unik och skapar därför också en unik förutsägbarhet.

Oddsen på att Anna Kinberg Batra blir statsminister efter nästa val är hos Unibet idag 2.40. Det sägs ju ibland att bettingbolagen alltid har rätt om politiska val, och kanske är det så. Men här tror jag det finns chans att göra en rejäl hacka för den som har pengar över.

Läs hela inlägget »

Blocköverskridande samarbete. Få ståndpunkter i svensk partipolitisk debatt har en sådan upphöjd position som den att vi borde lägga blockskillnaderna åt sidan och samarbeta.

I dagens partiledardebatt återkom Stefan Löfven återigen till denna besvärjelse och sade sig vilja "begrava" blockpolitiken.

När Ipsos undersökte saken den 5 juni menade 52 procent av de tillfrågade att partierna borde gå till val enskilt och göra upp om regeringsbildningen först efter valet. Endast 34 procent efterfrågade blockmodellen: att partierna redan före valet bildar tänkbara regeringsalternativ.  Är detta något partierna borde ta till sig inför nästa val? Jag tror inte det, av åtminstone tre skäl.
 

För det första strider idén att överge blockpolitiken mot decenniers politisk erfarenhet.

Bildandet av Alliansen 2005 var en av de mest omvälvande händelserna i modern svensk politisk historia, framför allt då det skingrade gamla tvivel på om borgerligheten verkligen kan hålla ihop och regera.

Alliansens andra valseger 2010, trots mängder av impopulära reformer av bl a sjukförsäkring och a-kassa, bekräftade regeringsduglighetens betydelse för väljarna. Detta var en regering som höll ihop och fick saker gjorda!

Det var i sig långt ifrån någon ny lärdom, ett av Socialdemokraternas starkaste kort har under decennier varit just förmågan att regera. Även om S inte haft egen majoritet har väljarna vetat att partiet kommer att kunna säkra stöd i riksdagen och genomföra merparten av sin politik.

Vissheten att det parti man röstar på verkligen kan göra skillnad är central för många svenska väljare. Att lämna frågan om framtida regeringskonstellationer öppen över valet vore att svika en legitim förväntan många väljare har.

För det andra visar de mätningar som gjorts inte alls så tydlig motvilja mot blockpolitik som ofta påstås.

I Ipsos-mätningen ovan är stödet för att gå till val som ett block mycket större bland Allianspartiernas väljare (52-56 procent) än bland väljare som röstar på något av de tre rödgröna partierna eller SD (14-24 procent).

Mot bakgrund av att Allianspartierna, i motsats till övriga partier, ingår i just ett block är det inte särskilt förvånande. En viktig faktor för synen på blockpolitik tenderar att vara huruvida det parti man röstar på förväntas gynnas av den.

Än tydligare blir detta i en annan Ipsos-mätning, från december 2014. (Att jag väljer två Ipsos-mätningar som exempel ska inte ses som kritik mot just Ipsos, utan beror tvärtom på att de mest intressanta mätningarna på området jag sett gjorts av just detta företag.)
Mätningen visar stödet för ett antal tänkbara regeringsalternativ.

Medan 19 procent av väljarna vill se en Alliansregering ledd av M och bara 2 (!) procent vill se en regering med S och MP föredrar 14 procent en blocköverskridande regering ledd av M och 26 procent en blocköverskridande regering ledd av S. Hela 40 procent skulle alltså vilja se någon typ av blocköverskridande regering.

Inte heller denna mätning ger dock särskilt starkt stöd för blocköverskridande samarbete i sig, vilket framgår av Ipsos nedbrutna siffror.

En blocköverskridande regering ledd av M är föga överraskande mest populär bland Alliansväljare (29 procent) och att så många vill se en S-ledd regering över blockgränsen beror på att idén formligen älskas av S-väljare (46 procent). De som vill se en blocköverskridande regering ledd av ”motståndarsidan” är däremot mycket få: 2 respektive 9 procent.

I praktiken kokar alltså mätningarna ner till ett enkelt faktum: väljarna kan tänka sig att acceptera att partier från andra sidan blockgränsen ingår i en regering – förutsatt att ”deras” parti leder regeringen. Inte precis ett övertygande underlag för tesen att väljarna inte längre tänker i blocktermer.

För det tredje avspeglar blockpolitiken ganska väl hur väljarkåren ser ut.

I de allra flesta frågor är det slående hur konsekvent den svenska opinionen utgörs av tre relativt konsistenta grupper: Alliansväljare och rödgröna väljare – med SD-väljare som ett alternativ mittemellan de båda. Det gäller särskilt ekonomisk politik och välfärdsfrågor, där blockgränsen är mycket tydlig.

I andra frågor – mer kopplade till kultur, livsstil och värderingar – har mönstret med tiden kommit att bli ett annat. Där kan man tala om en ”kulturell höger” respektive ”kulturell vänster” som delvis bryter blockgränsen. (Jag skrev om detta på DN Debatt nyligen.)

Men i ett stort antal centrala politiska frågor är de båda blocken fortfarande det mest relevanta sättet att illustrera svenska folkets syn på samhället. Att blockgränsen skulle vara förlegad eller missvisande stöds helt alltså inte av hur väljarna betraktar ett antal av de största politiska frågorna.
 

Det svenska politiska landskapet förändras. Det nya parlamentariska läget (i praktiken Sverigedemokraternas starka väljarstöd) gör att vi framöver kommer att behöva vänja oss vid allt svagare minoritetsregeringar. Det blir därmed allt svårare för väljarna att veta vilken politik de kommer att få.

I denna mening har blockpolitiken redan börjat luckras upp, och den processen kommer av allt att döma att fortsätta. Väljarna kommer att vänja sig, och vi bli allt mer lika länderna i vår omvärld.

Men att aktivt bryta upp blockpolitiken är varken något svenska väljare efterfrågar eller något som skulle ge oss ett bättre politiskt klimat. Det låter elegant och generöst, men saknar såväl politisk relevans som folkligt stöd.

Läs hela inlägget »

Boken "Innerst Inne - vad svenska folket egentligen tycker" är skriven av Carl Melin och Markus Uvell.

Den gavs ut på Timbro förlag i juni 2014 och kan beställas här