Innerst Inne - en blogg om svensk opinion

Välkommen till opinionsbloggen Innerst Inne! Den drivs av mig, Markus Uvell, som svarar för publiceringarna och skriver merparten av inläggen. "Merparten" därför att jag kommer att publicera gästinlägg emellanåt.

Innerst Inne är också namnet på den bok Carl Melin och jag skrev 2014 (se reklam här bredvid), där vi i all ödmjukhet ville reda ut vad svenska folket "egentligen tycker". I samma anda drivs denna blogg.

2016 > 06

Den svenska nervositeten inför den brittiska EU-omröstningen häromdagen var påtaglig. Skälet var naturligtvis tanken att resultatet kommer kunna ha stor inverkan på det svenska medlemskapet.

Detta på två sätt. Dels därför att Storbritannien är en viktig allierad till Sverige i EU, och en stark motvikt till de federalistiska krafterna. Dels därför att ett brittiskt utträde skulle kunna utlösa krav på en svensk folkomröstning om svenskt utträde – Swexit.

Det förra är av allt att döma korrekt. Det senare är klart mer tveksamt. Att förutspå hur svensk EU-opinion kommer utvecklas efter den unika brittiska folkomröstning är förstås vanskligt, men i dagsläget är det svårt att se en parallell.

Till att börja med är EU-medlemskapet för svenska väljare, inte minst jämfört med brittiska, är mycket liten fråga. I svensk politisk debatt har det faktum att Sverige sedan drygt 20 år är EU-medlem satt få spår. Det vore fel att påstå att svenska folket är entusiastiskt över EU, snarare ganska ointresserade.

SOM-institutets löpande mätningar illustrerar tydligt hur det svenska EU-motståndet har säckat ihop. Från toppnoteringen 1996, då över 50 procent var emot medlemskapet, har motståndet mer än halverats till 23 procent. Under samma tid har stödet stadigt ökat till dagens nivå på 50 procent.

Svenska folket har accepterat att EU är en del av den politiska vardagen. De jublar inte, men har vant sig.

Såhär långt verkar opinionen inte heller ha förändrats nämnvärt av den brittiska folkomröstningen. När Sifo undersökte saken på uppdrag av SVT efter att britterna röstat nej uppgav 52 procent att de skulle rösta ja vid en eventuell framtida folkomröstning och 31 procent att de skulle rösta nej.

De flesta vill inte heller anordna en svensk folkomröstning: 30 procent sade sig vara positiva till det och 56 procent negativa. Detta kan jämföras med när Sifo ställde samma fråga i maj, då 28 procent var för en folkomröstning och 52 procent emot.

Att jag tvivlar på en Swexit beror dock mindre på opinionsläget just nu och mer på vad vi vet om svensk opinion i stort. Framförallt att den svenska EU-opinionen bygger på helt andra, och för ett utträde mindre gynnsamma, faktorer än den brittiska.

För det första har den brittiska EU-opinionen avgörande inslag som är marginella i Sverige. En viktig utgångspunkt för brittisk EU-kritik, som varit livskraftig i decennier, är det nationella självbestämmandet. Det är heller inte vara retorik, utan en högst reell oro.

Detta har inte varit någon stor fråga i svensk EU-debatt på mycket länge. I debatten inför folkomröstningen 1994 användes förvisso argument av det slaget, men sedan dess har få kritiker diskuterat EU med denna utgångspunkt. Oron för att förlora makten över sitt land var högst reell för många britter, motsvarande känslor är ovanliga hos svenska väljare.

För det andra är det svenska EU-motståndet, i motsats till det brittiska, i första hand ett vänsterprojekt. Det är betydelsefullt framförallt på det sättet att det blir svårare för motståndarna att bygga brett stöd. De flesta väljare har inte en vänsteranalys av samhället.

För det tredje byggde många av de brittiska utträdesrösterna av allt att döma på kritik mot invandringen, en koppling som sällan görs i Sverige.

Invandringskritik är sannolikt den mest effektiva plattformen för ett kampanja om EU-utträde: de invandringskritiska väljarna är många, mycket engagerade och ofta även skeptiska till andra typer av internationellt inflytande. I Sverige är dock sambandet mellan invandringskritik och EU-motstånd svagt.

Tvärtom är istället de borgerliga väljarna både mest EU-positiva och mest invandringskritiska (med undantag för SD). Och de mest invandringspositiva är i regel EU-kritiska, som t ex vänsterpartister.

Men hallå, säger ni nu, SD-väljarna då? Jodå, för Sveriges största EU-fientliga parti handlar naturligtvis EU-frågan i hög grad om just nationellt självbestämmande och invandring. Där är parallellen med Storbritannien tydlig.

Men detta är en EU-kritik som har betydligt svagare stöd i Sverige än i Storbritannien, SD:s EU-motstånd är i denna mening – om uttrycket tillåts – ganska osvenskt. När SD argumenterar för svenskt EU-utträde har partiet förvisso lite drygt hälften av sina väljare med sig (55 procent enligt SCB), men knappast en majoritet av sina potentiella väljare. Den kvarvarande potentialen för SD är mer positiv till EU än vad kärnväljarna är.

Hur det senaste årets migrationskris påverkar synen på EU är för tidigt att säga, men det finns ingen tradition i svensk opinion att kritisera EU på grund av invandringen.

Det är sammantaget svårt att se vilken opinion som skulle kunna åstadkomma ett utträde efter en eventuell framtida svensk folkomröstning. 

Till detta kan läggas det partipolitiska perspektivet: vilket parti skulle ha intresse av att försöka driva fram en svensk folkomröstning om EU-utträde?

Krasst sett kommer en folkomröstning rimligen inte kunna komma till stånd om inte socialdemokraterna och/eller moderaterna driver på för att en sådan ska hållas. Det är i båda fallen svårt att se.

Socialdemokraterna blev internt sargat av både folkomröstningen om EU 1994 och Euron 2003, och är knappast beredda att kasta sig in något liknande i första taget. Och för Moderaterna skulle ett sådant agerande framstå som obegripligt. Partiet har inte någon intern EU-debatt att tala om, och David Camerons öde avskräcker säkert.

Faktum är att knappast ens de partier som förespråkar ett svenskt EU-utträde skulle gynnas av att göra krav på folkomröstning till en huvudfråga.

SD - som redan krävt en svensk folkomröstning - skulle glädja sina kärnväljare men starka strategiska argument talar emot att fokusera på denna fråga. Inte minst skulle ett mer radikalt EU-motstånd göra partiet mindre lockande som stödparti för en Alliansregering efter nästa val (hur regeringsbildningen 2018 kommer att bli har jag skrivit om här).

Vänsterpartiet - som hittills endast krävt omförhandling av det svenska medlemskapet - skulle genom krav på folkomröstning förvisso bekräfta sin roll som Sveriges vänsteropposition. Men det vore inte okomplicerat. V är klart obekvämt med hur det brittiska utträdet drevs fram i alla fall delvis av invandringskritik. Det faktum att SD redan krävt folkomröstning gör sannolikt V måttligt lockat att följa efter.

För båda SD och V gäller dessutom att EU-kritiken har betydligt större opinionspotential om den formuleras i termer av villkor för fortsatt medlemskap än om den fokuserar på folkomröstning. Det senare är endimensionellt och begränsat, det förra innehåller närmast oändliga möjligheter att göra sig populär.

Så nej, jag tror inte det kommer bli någon Swexit inom överskådlig framtid.

Läs hela inlägget »

Det har varit en minst sagt turbulent politisk vår. Fortsatt migrationskris, Miljöpartistiskt sönderfall, regeringsombildning, energiöverenskommelse.

Kanske är det skälet till att den största politiska händelsen gått ganska obemärkt förbi, eller i alla fall hamnat i skymundan?

Jag talar om det faktum att nästa val kanske redan är avgjort, och närmare bestämt avgjordes redan lördagen den 11 juni 2016.

Vi tar det från början.

När Decemberöverenskommelsen ingicks, i svallvågorna efter valet 2014 och Fredrik Reinfeldts avgång, erbjöds Socialdemokraterna en unik möjlighet. Att få regera utan stöd av väljarna, rent av i strid mot en befintlig riksdagsmajoritet. Skälet till denna märkliga lösning var oron för ”kaos”.

Vad detta ”kaos” i praktiken syftade på var risken att Sverigedemokraterna skulle få inflytande i svensk politik.

Sedan dess har mycket hänt. Decemberöverenskommelsen har fallit, och den akuta migrationskrisen har gjort att Sverige idag för om inte SD:s migrationspolitik så i alla fall något som endast ett tränat öga kan skilja från just det.

Men regeringen sitter kvar, därför att Alliansen inte kan enas om att fälla den. Den fråga som hängt i luften sedan det visade sig att Decemberöverenskommelsens ”anda” lever vidare är: hur blir det efter nästa val?

Nu vet vi det. Efter nästa val kommer Sveriges statsminister att heta Anna Kinberg Batra. Hon kommer leda en Alliansregering i minoritet, vars budget har brett stöd i riksdagen tack vare Sverigedemokraterna.

I Ekots lördagsintervju den 11 juni fick Kinberg Batra nämligen frågan hur hon kommer agera om det rödgröna blocket i valet 2018 blir större än Alliansen men inte har majoritet. Hon svarade då mycket tydligt att Moderaterna kommer rösta nej till att Stefan Löfven får regera i ett sådant läge.

Det är ett både självklart och dramatiskt konstaterande. Självklart därför att en oppositionsledare naturligtvis måste vilja avsätta statsministern. Dramatiskt därför att denna naturliga inställning gör det svårt att se annat än att valet i praktiken redan är avgjort.

Är det verkligen så säkert? Nej, det är klart att man aldrig helt säkert kan veta hur den politiska framtiden ser ut. Men utifrån vad vi vet idag framstår något annat som utomordentligt osannolikt.

I praktiken finns det tre tänkbara utfall i valet 2018:

För det första att Alliansen eller de rödgröna får egen majoritet.

Majoritetsregeringar är mycket ovanliga i svensk politik, och i ett läge där vi har ett stort parti utanför de båda traditionella blocken framstår en majoritetsregering för något av blocken som utomordentligt osannolik. Själv har jag inte stött på någon bedömare som verkligen tror på detta scenario, även om naturligtvis båda blocken har det som mål.

För det andra att Alliansen blir större än de rödgröna i valet, men inte uppnår egen majoritet.

I ett sådant läge skulle Anna Kinberg Batra bli statsminister förutsatt att hon inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. I praktiken betyder det att det räcker med att SD lägger ner sina röster i voteringen om statsminister.

Hur SD skulle göra i ett sådant läge vet jag inte. Man kan dock konstatera att inget i partiets agerande hittills – minns budgetvoteringen i december 2014 och partiledningens uttalanden på senare tid – tyder på att SD skulle föredra en regering innehållande MP (och eventuellt V) framför en Alliansregering.

Det tredje scenariot är att Alliansen blir mindre än de rödgröna, men ingen uppnår egen majoritet.

I ett sådant läge ställs SD inför i grunden samma situation – de avgör vem som kan bli statsminister – med den viktiga skillnaden att de (tillsammans med Alliansen) kommer att behöva aktivt rösta emot en rödgrön statsminister för att Kinberg Batra ska kunna ta över.

Med andra ord: om vi antar att inget block kommer få egen majoritet, och att SD även i nästa val skulle föredra en Alliansregering framför en rödgrön, då är valet redan avgjort.

Det får i så fall två viktiga konsekvenser:

Dels behöver Alliansen fundera mer över vilka gemensamma nämnare som finns mellan deras politik och SD:s. Det vore förvånande om SD i en votering 2018 skulle stödja någon statsministerkandidat ”gratis”.

Motsvarande skedde i budgetvoteringen 2014 (även om det inte hjälpte), men sedan dess har partiets ställning stärkts och 2018 kommer sannolikt att ge SD ett väljarstöd på runt 20 procent. Det vore klokt att i god tid tänka igenom vilka delar av SD:s politik en framtida Alliansregering skulle kunna acceptera – och inte.

Dels ställs mycket tuffa krav på de rödgröna, och framförallt S, att agera ansvarsfullt. Om vi får ett läge där, säg, ett år före valet de allra flesta bedömare och journalister uppfattar att de rödgröna redan förlorat hamnar regeringen i en mycket speciell situation.

Kommer man att ta tillfället i akt och fatta nödvändiga beslut som är svårsmälta för väljarna, eller tvärtom att bli mer populistiskt för att i alla fall glädja ”rörelsen”? Här kommer Stefan Löfven att behöva visa ledarskap.

Ingen kan veta säkert vad som kommer hända i framtiden, inte heller i politiken. Men den parlamentariska situation som idag råder är unik och skapar därför också en unik förutsägbarhet.

Oddsen på att Anna Kinberg Batra blir statsminister efter nästa val är hos Unibet idag 2.40. Det sägs ju ibland att bettingbolagen alltid har rätt om politiska val, och kanske är det så. Men här tror jag det finns chans att göra en rejäl hacka för den som har pengar över.

Läs hela inlägget »

Blocköverskridande samarbete. Få ståndpunkter i svensk partipolitisk debatt har en sådan upphöjd position som den att vi borde lägga blockskillnaderna åt sidan och samarbeta.

I dagens partiledardebatt återkom Stefan Löfven återigen till denna besvärjelse och sade sig vilja "begrava" blockpolitiken.

När Ipsos undersökte saken den 5 juni menade 52 procent av de tillfrågade att partierna borde gå till val enskilt och göra upp om regeringsbildningen först efter valet. Endast 34 procent efterfrågade blockmodellen: att partierna redan före valet bildar tänkbara regeringsalternativ.  Är detta något partierna borde ta till sig inför nästa val? Jag tror inte det, av åtminstone tre skäl.
 

För det första strider idén att överge blockpolitiken mot decenniers politisk erfarenhet.

Bildandet av Alliansen 2005 var en av de mest omvälvande händelserna i modern svensk politisk historia, framför allt då det skingrade gamla tvivel på om borgerligheten verkligen kan hålla ihop och regera.

Alliansens andra valseger 2010, trots mängder av impopulära reformer av bl a sjukförsäkring och a-kassa, bekräftade regeringsduglighetens betydelse för väljarna. Detta var en regering som höll ihop och fick saker gjorda!

Det var i sig långt ifrån någon ny lärdom, ett av Socialdemokraternas starkaste kort har under decennier varit just förmågan att regera. Även om S inte haft egen majoritet har väljarna vetat att partiet kommer att kunna säkra stöd i riksdagen och genomföra merparten av sin politik.

Vissheten att det parti man röstar på verkligen kan göra skillnad är central för många svenska väljare. Att lämna frågan om framtida regeringskonstellationer öppen över valet vore att svika en legitim förväntan många väljare har.

För det andra visar de mätningar som gjorts inte alls så tydlig motvilja mot blockpolitik som ofta påstås.

I Ipsos-mätningen ovan är stödet för att gå till val som ett block mycket större bland Allianspartiernas väljare (52-56 procent) än bland väljare som röstar på något av de tre rödgröna partierna eller SD (14-24 procent).

Mot bakgrund av att Allianspartierna, i motsats till övriga partier, ingår i just ett block är det inte särskilt förvånande. En viktig faktor för synen på blockpolitik tenderar att vara huruvida det parti man röstar på förväntas gynnas av den.

Än tydligare blir detta i en annan Ipsos-mätning, från december 2014. (Att jag väljer två Ipsos-mätningar som exempel ska inte ses som kritik mot just Ipsos, utan beror tvärtom på att de mest intressanta mätningarna på området jag sett gjorts av just detta företag.)
Mätningen visar stödet för ett antal tänkbara regeringsalternativ.

Medan 19 procent av väljarna vill se en Alliansregering ledd av M och bara 2 (!) procent vill se en regering med S och MP föredrar 14 procent en blocköverskridande regering ledd av M och 26 procent en blocköverskridande regering ledd av S. Hela 40 procent skulle alltså vilja se någon typ av blocköverskridande regering.

Inte heller denna mätning ger dock särskilt starkt stöd för blocköverskridande samarbete i sig, vilket framgår av Ipsos nedbrutna siffror.

En blocköverskridande regering ledd av M är föga överraskande mest populär bland Alliansväljare (29 procent) och att så många vill se en S-ledd regering över blockgränsen beror på att idén formligen älskas av S-väljare (46 procent). De som vill se en blocköverskridande regering ledd av ”motståndarsidan” är däremot mycket få: 2 respektive 9 procent.

I praktiken kokar alltså mätningarna ner till ett enkelt faktum: väljarna kan tänka sig att acceptera att partier från andra sidan blockgränsen ingår i en regering – förutsatt att ”deras” parti leder regeringen. Inte precis ett övertygande underlag för tesen att väljarna inte längre tänker i blocktermer.

För det tredje avspeglar blockpolitiken ganska väl hur väljarkåren ser ut.

I de allra flesta frågor är det slående hur konsekvent den svenska opinionen utgörs av tre relativt konsistenta grupper: Alliansväljare och rödgröna väljare – med SD-väljare som ett alternativ mittemellan de båda. Det gäller särskilt ekonomisk politik och välfärdsfrågor, där blockgränsen är mycket tydlig.

I andra frågor – mer kopplade till kultur, livsstil och värderingar – har mönstret med tiden kommit att bli ett annat. Där kan man tala om en ”kulturell höger” respektive ”kulturell vänster” som delvis bryter blockgränsen. (Jag skrev om detta på DN Debatt nyligen.)

Men i ett stort antal centrala politiska frågor är de båda blocken fortfarande det mest relevanta sättet att illustrera svenska folkets syn på samhället. Att blockgränsen skulle vara förlegad eller missvisande stöds helt alltså inte av hur väljarna betraktar ett antal av de största politiska frågorna.
 

Det svenska politiska landskapet förändras. Det nya parlamentariska läget (i praktiken Sverigedemokraternas starka väljarstöd) gör att vi framöver kommer att behöva vänja oss vid allt svagare minoritetsregeringar. Det blir därmed allt svårare för väljarna att veta vilken politik de kommer att få.

I denna mening har blockpolitiken redan börjat luckras upp, och den processen kommer av allt att döma att fortsätta. Väljarna kommer att vänja sig, och vi bli allt mer lika länderna i vår omvärld.

Men att aktivt bryta upp blockpolitiken är varken något svenska väljare efterfrågar eller något som skulle ge oss ett bättre politiskt klimat. Det låter elegant och generöst, men saknar såväl politisk relevans som folkligt stöd.

Läs hela inlägget »

2016 > 06

Den svenska nervositeten inför den brittiska EU-omröstningen häromdagen var påtaglig. Skälet var naturligtvis tanken att resultatet kommer kunna ha stor inverkan på det svenska medlemskapet.

Detta på två sätt. Dels därför att Storbritannien är en viktig allierad till Sverige i EU, och en stark motvikt till de federalistiska krafterna. Dels därför att ett brittiskt utträde skulle kunna utlösa krav på en svensk folkomröstning om svenskt utträde – Swexit.

Det förra är av allt att döma korrekt. Det senare är klart mer tveksamt. Att förutspå hur svensk EU-opinion kommer utvecklas efter den unika brittiska folkomröstning är förstås vanskligt, men i dagsläget är det svårt att se en parallell.

Till att börja med är EU-medlemskapet för svenska väljare, inte minst jämfört med brittiska, är mycket liten fråga. I svensk politisk debatt har det faktum att Sverige sedan drygt 20 år är EU-medlem satt få spår. Det vore fel att påstå att svenska folket är entusiastiskt över EU, snarare ganska ointresserade.

SOM-institutets löpande mätningar illustrerar tydligt hur det svenska EU-motståndet har säckat ihop. Från toppnoteringen 1996, då över 50 procent var emot medlemskapet, har motståndet mer än halverats till 23 procent. Under samma tid har stödet stadigt ökat till dagens nivå på 50 procent.

Svenska folket har accepterat att EU är en del av den politiska vardagen. De jublar inte, men har vant sig.

Såhär långt verkar opinionen inte heller ha förändrats nämnvärt av den brittiska folkomröstningen. När Sifo undersökte saken på uppdrag av SVT efter att britterna röstat nej uppgav 52 procent att de skulle rösta ja vid en eventuell framtida folkomröstning och 31 procent att de skulle rösta nej.

De flesta vill inte heller anordna en svensk folkomröstning: 30 procent sade sig vara positiva till det och 56 procent negativa. Detta kan jämföras med när Sifo ställde samma fråga i maj, då 28 procent var för en folkomröstning och 52 procent emot.

Att jag tvivlar på en Swexit beror dock mindre på opinionsläget just nu och mer på vad vi vet om svensk opinion i stort. Framförallt att den svenska EU-opinionen bygger på helt andra, och för ett utträde mindre gynnsamma, faktorer än den brittiska.

För det första har den brittiska EU-opinionen avgörande inslag som är marginella i Sverige. En viktig utgångspunkt för brittisk EU-kritik, som varit livskraftig i decennier, är det nationella självbestämmandet. Det är heller inte vara retorik, utan en högst reell oro.

Detta har inte varit någon stor fråga i svensk EU-debatt på mycket länge. I debatten inför folkomröstningen 1994 användes förvisso argument av det slaget, men sedan dess har få kritiker diskuterat EU med denna utgångspunkt. Oron för att förlora makten över sitt land var högst reell för många britter, motsvarande känslor är ovanliga hos svenska väljare.

För det andra är det svenska EU-motståndet, i motsats till det brittiska, i första hand ett vänsterprojekt. Det är betydelsefullt framförallt på det sättet att det blir svårare för motståndarna att bygga brett stöd. De flesta väljare har inte en vänsteranalys av samhället.

För det tredje byggde många av de brittiska utträdesrösterna av allt att döma på kritik mot invandringen, en koppling som sällan görs i Sverige.

Invandringskritik är sannolikt den mest effektiva plattformen för ett kampanja om EU-utträde: de invandringskritiska väljarna är många, mycket engagerade och ofta även skeptiska till andra typer av internationellt inflytande. I Sverige är dock sambandet mellan invandringskritik och EU-motstånd svagt.

Tvärtom är istället de borgerliga väljarna både mest EU-positiva och mest invandringskritiska (med undantag för SD). Och de mest invandringspositiva är i regel EU-kritiska, som t ex vänsterpartister.

Men hallå, säger ni nu, SD-väljarna då? Jodå, för Sveriges största EU-fientliga parti handlar naturligtvis EU-frågan i hög grad om just nationellt självbestämmande och invandring. Där är parallellen med Storbritannien tydlig.

Men detta är en EU-kritik som har betydligt svagare stöd i Sverige än i Storbritannien, SD:s EU-motstånd är i denna mening – om uttrycket tillåts – ganska osvenskt. När SD argumenterar för svenskt EU-utträde har partiet förvisso lite drygt hälften av sina väljare med sig (55 procent enligt SCB), men knappast en majoritet av sina potentiella väljare. Den kvarvarande potentialen för SD är mer positiv till EU än vad kärnväljarna är.

Hur det senaste årets migrationskris påverkar synen på EU är för tidigt att säga, men det finns ingen tradition i svensk opinion att kritisera EU på grund av invandringen.

Det är sammantaget svårt att se vilken opinion som skulle kunna åstadkomma ett utträde efter en eventuell framtida svensk folkomröstning. 

Till detta kan läggas det partipolitiska perspektivet: vilket parti skulle ha intresse av att försöka driva fram en svensk folkomröstning om EU-utträde?

Krasst sett kommer en folkomröstning rimligen inte kunna komma till stånd om inte socialdemokraterna och/eller moderaterna driver på för att en sådan ska hållas. Det är i båda fallen svårt att se.

Socialdemokraterna blev internt sargat av både folkomröstningen om EU 1994 och Euron 2003, och är knappast beredda att kasta sig in något liknande i första taget. Och för Moderaterna skulle ett sådant agerande framstå som obegripligt. Partiet har inte någon intern EU-debatt att tala om, och David Camerons öde avskräcker säkert.

Faktum är att knappast ens de partier som förespråkar ett svenskt EU-utträde skulle gynnas av att göra krav på folkomröstning till en huvudfråga.

SD - som redan krävt en svensk folkomröstning - skulle glädja sina kärnväljare men starka strategiska argument talar emot att fokusera på denna fråga. Inte minst skulle ett mer radikalt EU-motstånd göra partiet mindre lockande som stödparti för en Alliansregering efter nästa val (hur regeringsbildningen 2018 kommer att bli har jag skrivit om här).

Vänsterpartiet - som hittills endast krävt omförhandling av det svenska medlemskapet - skulle genom krav på folkomröstning förvisso bekräfta sin roll som Sveriges vänsteropposition. Men det vore inte okomplicerat. V är klart obekvämt med hur det brittiska utträdet drevs fram i alla fall delvis av invandringskritik. Det faktum att SD redan krävt folkomröstning gör sannolikt V måttligt lockat att följa efter.

För båda SD och V gäller dessutom att EU-kritiken har betydligt större opinionspotential om den formuleras i termer av villkor för fortsatt medlemskap än om den fokuserar på folkomröstning. Det senare är endimensionellt och begränsat, det förra innehåller närmast oändliga möjligheter att göra sig populär.

Så nej, jag tror inte det kommer bli någon Swexit inom överskådlig framtid.

Läs hela inlägget »

Det har varit en minst sagt turbulent politisk vår. Fortsatt migrationskris, Miljöpartistiskt sönderfall, regeringsombildning, energiöverenskommelse.

Kanske är det skälet till att den största politiska händelsen gått ganska obemärkt förbi, eller i alla fall hamnat i skymundan?

Jag talar om det faktum att nästa val kanske redan är avgjort, och närmare bestämt avgjordes redan lördagen den 11 juni 2016.

Vi tar det från början.

När Decemberöverenskommelsen ingicks, i svallvågorna efter valet 2014 och Fredrik Reinfeldts avgång, erbjöds Socialdemokraterna en unik möjlighet. Att få regera utan stöd av väljarna, rent av i strid mot en befintlig riksdagsmajoritet. Skälet till denna märkliga lösning var oron för ”kaos”.

Vad detta ”kaos” i praktiken syftade på var risken att Sverigedemokraterna skulle få inflytande i svensk politik.

Sedan dess har mycket hänt. Decemberöverenskommelsen har fallit, och den akuta migrationskrisen har gjort att Sverige idag för om inte SD:s migrationspolitik så i alla fall något som endast ett tränat öga kan skilja från just det.

Men regeringen sitter kvar, därför att Alliansen inte kan enas om att fälla den. Den fråga som hängt i luften sedan det visade sig att Decemberöverenskommelsens ”anda” lever vidare är: hur blir det efter nästa val?

Nu vet vi det. Efter nästa val kommer Sveriges statsminister att heta Anna Kinberg Batra. Hon kommer leda en Alliansregering i minoritet, vars budget har brett stöd i riksdagen tack vare Sverigedemokraterna.

I Ekots lördagsintervju den 11 juni fick Kinberg Batra nämligen frågan hur hon kommer agera om det rödgröna blocket i valet 2018 blir större än Alliansen men inte har majoritet. Hon svarade då mycket tydligt att Moderaterna kommer rösta nej till att Stefan Löfven får regera i ett sådant läge.

Det är ett både självklart och dramatiskt konstaterande. Självklart därför att en oppositionsledare naturligtvis måste vilja avsätta statsministern. Dramatiskt därför att denna naturliga inställning gör det svårt att se annat än att valet i praktiken redan är avgjort.

Är det verkligen så säkert? Nej, det är klart att man aldrig helt säkert kan veta hur den politiska framtiden ser ut. Men utifrån vad vi vet idag framstår något annat som utomordentligt osannolikt.

I praktiken finns det tre tänkbara utfall i valet 2018:

För det första att Alliansen eller de rödgröna får egen majoritet.

Majoritetsregeringar är mycket ovanliga i svensk politik, och i ett läge där vi har ett stort parti utanför de båda traditionella blocken framstår en majoritetsregering för något av blocken som utomordentligt osannolik. Själv har jag inte stött på någon bedömare som verkligen tror på detta scenario, även om naturligtvis båda blocken har det som mål.

För det andra att Alliansen blir större än de rödgröna i valet, men inte uppnår egen majoritet.

I ett sådant läge skulle Anna Kinberg Batra bli statsminister förutsatt att hon inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. I praktiken betyder det att det räcker med att SD lägger ner sina röster i voteringen om statsminister.

Hur SD skulle göra i ett sådant läge vet jag inte. Man kan dock konstatera att inget i partiets agerande hittills – minns budgetvoteringen i december 2014 och partiledningens uttalanden på senare tid – tyder på att SD skulle föredra en regering innehållande MP (och eventuellt V) framför en Alliansregering.

Det tredje scenariot är att Alliansen blir mindre än de rödgröna, men ingen uppnår egen majoritet.

I ett sådant läge ställs SD inför i grunden samma situation – de avgör vem som kan bli statsminister – med den viktiga skillnaden att de (tillsammans med Alliansen) kommer att behöva aktivt rösta emot en rödgrön statsminister för att Kinberg Batra ska kunna ta över.

Med andra ord: om vi antar att inget block kommer få egen majoritet, och att SD även i nästa val skulle föredra en Alliansregering framför en rödgrön, då är valet redan avgjort.

Det får i så fall två viktiga konsekvenser:

Dels behöver Alliansen fundera mer över vilka gemensamma nämnare som finns mellan deras politik och SD:s. Det vore förvånande om SD i en votering 2018 skulle stödja någon statsministerkandidat ”gratis”.

Motsvarande skedde i budgetvoteringen 2014 (även om det inte hjälpte), men sedan dess har partiets ställning stärkts och 2018 kommer sannolikt att ge SD ett väljarstöd på runt 20 procent. Det vore klokt att i god tid tänka igenom vilka delar av SD:s politik en framtida Alliansregering skulle kunna acceptera – och inte.

Dels ställs mycket tuffa krav på de rödgröna, och framförallt S, att agera ansvarsfullt. Om vi får ett läge där, säg, ett år före valet de allra flesta bedömare och journalister uppfattar att de rödgröna redan förlorat hamnar regeringen i en mycket speciell situation.

Kommer man att ta tillfället i akt och fatta nödvändiga beslut som är svårsmälta för väljarna, eller tvärtom att bli mer populistiskt för att i alla fall glädja ”rörelsen”? Här kommer Stefan Löfven att behöva visa ledarskap.

Ingen kan veta säkert vad som kommer hända i framtiden, inte heller i politiken. Men den parlamentariska situation som idag råder är unik och skapar därför också en unik förutsägbarhet.

Oddsen på att Anna Kinberg Batra blir statsminister efter nästa val är hos Unibet idag 2.40. Det sägs ju ibland att bettingbolagen alltid har rätt om politiska val, och kanske är det så. Men här tror jag det finns chans att göra en rejäl hacka för den som har pengar över.

Läs hela inlägget »

Blocköverskridande samarbete. Få ståndpunkter i svensk partipolitisk debatt har en sådan upphöjd position som den att vi borde lägga blockskillnaderna åt sidan och samarbeta.

I dagens partiledardebatt återkom Stefan Löfven återigen till denna besvärjelse och sade sig vilja "begrava" blockpolitiken.

När Ipsos undersökte saken den 5 juni menade 52 procent av de tillfrågade att partierna borde gå till val enskilt och göra upp om regeringsbildningen först efter valet. Endast 34 procent efterfrågade blockmodellen: att partierna redan före valet bildar tänkbara regeringsalternativ.  Är detta något partierna borde ta till sig inför nästa val? Jag tror inte det, av åtminstone tre skäl.
 

För det första strider idén att överge blockpolitiken mot decenniers politisk erfarenhet.

Bildandet av Alliansen 2005 var en av de mest omvälvande händelserna i modern svensk politisk historia, framför allt då det skingrade gamla tvivel på om borgerligheten verkligen kan hålla ihop och regera.

Alliansens andra valseger 2010, trots mängder av impopulära reformer av bl a sjukförsäkring och a-kassa, bekräftade regeringsduglighetens betydelse för väljarna. Detta var en regering som höll ihop och fick saker gjorda!

Det var i sig långt ifrån någon ny lärdom, ett av Socialdemokraternas starkaste kort har under decennier varit just förmågan att regera. Även om S inte haft egen majoritet har väljarna vetat att partiet kommer att kunna säkra stöd i riksdagen och genomföra merparten av sin politik.

Vissheten att det parti man röstar på verkligen kan göra skillnad är central för många svenska väljare. Att lämna frågan om framtida regeringskonstellationer öppen över valet vore att svika en legitim förväntan många väljare har.

För det andra visar de mätningar som gjorts inte alls så tydlig motvilja mot blockpolitik som ofta påstås.

I Ipsos-mätningen ovan är stödet för att gå till val som ett block mycket större bland Allianspartiernas väljare (52-56 procent) än bland väljare som röstar på något av de tre rödgröna partierna eller SD (14-24 procent).

Mot bakgrund av att Allianspartierna, i motsats till övriga partier, ingår i just ett block är det inte särskilt förvånande. En viktig faktor för synen på blockpolitik tenderar att vara huruvida det parti man röstar på förväntas gynnas av den.

Än tydligare blir detta i en annan Ipsos-mätning, från december 2014. (Att jag väljer två Ipsos-mätningar som exempel ska inte ses som kritik mot just Ipsos, utan beror tvärtom på att de mest intressanta mätningarna på området jag sett gjorts av just detta företag.)
Mätningen visar stödet för ett antal tänkbara regeringsalternativ.

Medan 19 procent av väljarna vill se en Alliansregering ledd av M och bara 2 (!) procent vill se en regering med S och MP föredrar 14 procent en blocköverskridande regering ledd av M och 26 procent en blocköverskridande regering ledd av S. Hela 40 procent skulle alltså vilja se någon typ av blocköverskridande regering.

Inte heller denna mätning ger dock särskilt starkt stöd för blocköverskridande samarbete i sig, vilket framgår av Ipsos nedbrutna siffror.

En blocköverskridande regering ledd av M är föga överraskande mest populär bland Alliansväljare (29 procent) och att så många vill se en S-ledd regering över blockgränsen beror på att idén formligen älskas av S-väljare (46 procent). De som vill se en blocköverskridande regering ledd av ”motståndarsidan” är däremot mycket få: 2 respektive 9 procent.

I praktiken kokar alltså mätningarna ner till ett enkelt faktum: väljarna kan tänka sig att acceptera att partier från andra sidan blockgränsen ingår i en regering – förutsatt att ”deras” parti leder regeringen. Inte precis ett övertygande underlag för tesen att väljarna inte längre tänker i blocktermer.

För det tredje avspeglar blockpolitiken ganska väl hur väljarkåren ser ut.

I de allra flesta frågor är det slående hur konsekvent den svenska opinionen utgörs av tre relativt konsistenta grupper: Alliansväljare och rödgröna väljare – med SD-väljare som ett alternativ mittemellan de båda. Det gäller särskilt ekonomisk politik och välfärdsfrågor, där blockgränsen är mycket tydlig.

I andra frågor – mer kopplade till kultur, livsstil och värderingar – har mönstret med tiden kommit att bli ett annat. Där kan man tala om en ”kulturell höger” respektive ”kulturell vänster” som delvis bryter blockgränsen. (Jag skrev om detta på DN Debatt nyligen.)

Men i ett stort antal centrala politiska frågor är de båda blocken fortfarande det mest relevanta sättet att illustrera svenska folkets syn på samhället. Att blockgränsen skulle vara förlegad eller missvisande stöds helt alltså inte av hur väljarna betraktar ett antal av de största politiska frågorna.
 

Det svenska politiska landskapet förändras. Det nya parlamentariska läget (i praktiken Sverigedemokraternas starka väljarstöd) gör att vi framöver kommer att behöva vänja oss vid allt svagare minoritetsregeringar. Det blir därmed allt svårare för väljarna att veta vilken politik de kommer att få.

I denna mening har blockpolitiken redan börjat luckras upp, och den processen kommer av allt att döma att fortsätta. Väljarna kommer att vänja sig, och vi bli allt mer lika länderna i vår omvärld.

Men att aktivt bryta upp blockpolitiken är varken något svenska väljare efterfrågar eller något som skulle ge oss ett bättre politiskt klimat. Det låter elegant och generöst, men saknar såväl politisk relevans som folkligt stöd.

Läs hela inlägget »

Boken "Innerst Inne - vad svenska folket egentligen tycker" är skriven av Carl Melin och Markus Uvell.

Den gavs ut på Timbro förlag i juni 2014 och kan beställas här