Innerst Inne - en blogg om svensk opinion

Välkommen till opinionsbloggen Innerst Inne! Den drivs av mig, Markus Uvell, som svarar för publiceringarna och skriver merparten av inläggen. "Merparten" därför att jag kommer att publicera gästinlägg emellanåt.

Innerst Inne är också namnet på den bok Carl Melin och jag skrev 2014 (se reklam här bredvid), där vi i all ödmjukhet ville reda ut vad svenska folket "egentligen tycker". I samma anda drivs denna blogg.

2017

"Regeringsfrågan". Få politiska diskussioner de senaste åren är så poänglösa som just den.

Det är egentligen märkligt. Naturligtvis måste politiska partier kunna besvara frågan hur de ska förverkliga sin politik.

För de två ledande krafterna i svensk politik, moderaterna och socialdemokraterna, berör detta själva kärnan i partiets existens: att se till så att den andra sidan inte får makten. Ett avgörande skäl till att moderaterna finns till är att förhindra att socialdemokraterna regerar, och vice versa.

Detta var den läxa M lärde sig under Anna Kinberg Batras ledning: om partiet inte visar att man vill ta makten från S faller för många väljare själva poängen med att rösta på M.

Så självklart är det viktigt hur nästa regering kommer att se ut, och hur de partier som gör anspråk på att regera landet ska lyckas med det. Men den diskussion vi haft om "regeringsfrågan" sedan valet 2014 har minst två grundläggande problem, som gör den i bästa fall poänglös och i värsta fall direkt skadlig.

Det första problemet är att debatten inte - som vore naturligt - handlar om hur respektive block ska regera Sverige om de vinner valet. Nej, istället handlar den om hur de som förlorar valet ska regera Sverige.

Det är i praktiken innebörden av den ständigt pågående diskussionen kring hur Allianspartierna ska bära sig åt för att regera Sverige om de tillsammans blir mindre än underlaget för den regering S vill bilda - dvs det som förr i tiden kallades att "förlora valet".

Denna fråga har plågat Alliansen sedan valet 2014 och har - som allt för många andra diskussioner - i praktiken handlat om agerandet gentemot Sverigedemokraterna. Det är en i grunden absurd frågeställning. Allianspartierna har meddelat att de kommer att gå till val gemensamt, med ambitionen att bli största regeringsalternativ. Punkt.

Det är naturligtvis möjligt att de inte lyckas bli störst. Och med det parlamentariska läge vi har är det inte givet vad som då händer. Förr i tiden hade S i ett sådant läge ostört kunnat bilda regering, men mycket talar för att det inte kommer vara möjligt.

Regeringsbildningen beror på ett antal viktiga pusselbitar om vilka vi före valet kan spekulera men inget veta säkert: Klarar KD 4%-spärren? Gör MP det? Och L? Hur kommer SD att agera? Är V berett att agera lydigt stödparti ytterligare en mandatperiod? Hur hårt kommer S att försöka klamra sig fast vid makten utan stöd i riksdagen?

Att kräva att Alliansen långt före valet ska ha ett tvärsäkert svar på exakt vad som kommer hända är orimligt, särskilt som S inte varit i närheten av några svar. Det är beklämmande att såväl Centern som Liberalerna hittills ställt upp på denna charad genom ultimativa uttalanden om hypotetiska situationer.

Det andra problemet med diskussionen om "regeringsfrågan" är att den är föremål för ett utbrett hyckleri. Diskussionen om Sveriges parlamentariska situation måste föras ärligt och - som det numera heter - vuxet. Där är vi inte, långt ifrån.

Ett av de mer uppmärksammade uttalandena på senare tid var när Stefan Löfven - i ett tonläge som är svårt att inte uppfatta som lätt Trumpianskt - dömde ut Alliansens besked om hur de kommer agera efter valet som "patetiskt".

Det "patetiska" består enligt Stefan Löfven i att Alliansen har för avsikt att rösta emot Stefan Löfven som statsminister oavsett vilket block som är störst. Det är ett minst sagt märkligt uttalande.

Dels därför att bakgrunden ju är att Löfven själv deklarerat att han inte kommer att avgå självmant, oavsett valresultat. Det är oklart vad statsministern förväntar sig att Alliansen ska göra i det läget. Låta honom sitta kvar bara för att han så gärna vill?

Än märkligare är Löfvens uttalande i ljuset av hur hans eget parti tidigare har agerat just i voteringar om statsministerposten. Faktum är nämligen att S systematiskt har agerat just på det sätt Löfven idag kallar "patetiskt":

  • 1976 röstade S nej till Torbjörn Fälldin som statsminister.
  • 1978 avstod S från att rösta i voteringen om Ola Ullsten som statsminister.
  • 1979 röstade S nej till Torbjörn Fälldin som statsminister.
  • 1981 röstade S nej till Torbjörn Fälldin som statsminister.
  • 1991 röstade S nej till Carl Bildt som statsminister.
  • 2006 röstade S nej till Fredrik Reinfeldt som statsminister.
  • 2010 skedde ingen omröstning om sittande statsminister (detta blev obligatoriskt 2014).
De senaste dryga 40 åren har Stefan Löfvens eget parti alltså röstat nej till borgerliga statsministrar så fort de fått chansen, med undantag för ett tillfälle.

Det är förstås möjligt att Stefan Löfven tycker att även detta var "patetiskt". Men då infinner sig onekligen frågan hur S kommer rösta om riksdagen efter valet 2018 har att ta ställning till valet av Ulf Kristersson som statsminister.

Min gissning är att partiet håller fast vid sin tradition, och att det då plötsligt inte alls kommer att vara "patetiskt" att rösta nej.

Diskussionen om den sk "regeringsfrågan" gör oss alla dummare. Den sätter fokus på spel och hypotetiska valresultat istället för de frågor valet faktiskt handlar om. Den göder politikerförakt och stjäl uppmärksamhet från sådant väljarna tycker är viktigare.

Detta är vad vi vet:
  1. Alliansen kommer att gå till val gemensamt, och vill bilda regering.
  2. S kommer att gå till val ensamt, och vill bilda regering.
  3. Eftersom vår parlamentariska situation, pga SD:s starka stöd, är mer komplicerad än förr kommer inget av ovanstående att vara enkelt.
  4. Det segrande blocket kommer behöva stöd i riksdagen - av något parti på andra sidan blockgränsen och/eller av SD - för att kunna bilda regering, och framförallt för att kunna genomdriva sin politik.

Det är inte "kaos", det är inte en politisk kris, det är inte en outhärdlig oklarhet. Det är en helt normal politisk situation i de flesta länder i vår närhet.

Nej, det är inte ideala förutsättningar. Men så är det att bli vuxen - ibland får man helt enkelt gilla läget, och försöka göra så gott man kan.

/Markus Uvell
Läs hela inlägget »

Jag har tidigare skrivit om mytologin kring att svenska folket skulle ha tröttnat på blockpolitikern.

På senare tid har spekulationerna kring vilket slags regering Sverige kommer att kunna ha efter valet 2018 intensifierats. Och med dem påståendena om att väljarna längtar efter en ”blocköverskridande regering”. Därför vill jag återvända till denna fråga.

Jag ifrågasätter inte att en sådan regering vore ganska populär. Men den diskussion som förs utgår ofta från en delvis vilseledande verklighetsbild, skapad av oprecisa metoder för att mäta opinionen i kombination med mediernas klickjakt.

I praktiken är begreppet ”blocköverskridande regering” snudd på meningslöst om det inte förklaras närmare. Det avgörande för de allra flesta väljare är hur regeringen exakt är sammansatt, inte huruvida den består av partier från olika block.

Låt oss ta två exempel:

  • Å ena sidan en regering ledd av en socialdemokratisk statsminister, med utöver Miljöpartiet även ett eller flera Allianspartier.
  • Å andra sidan en regering ledd av en moderat statsminister, där Allianspartierna ingår tillsammans med socialdemokraterna.

Båda dessa är exempel på blocköverskridande regeringar, men de är på intet sätt jämförbara. Den förra regeringens politik skulle ha en betydligt starkare socialdemokratisk tonvikt på sin politik än den senare, som ett resultat av styrkeförhållandena inom regeringen och av vilket parti som har statsministerposten.

När S-företrädare idag använder begreppet ”blocköverskridande regering” är det i praktiken den förra konstellationen som avses, och när t ex C- eller L-företrädare använder samma begrepp syftar de i regel på den senare typen av regering.

Ändå genomförs och/eller redovisas många mätningar på området på ett sätt som summerar stödet för båda dessa (och flera andra tänkbara) regeringskonstellationer, under rubriken ”blocköverskridande”.

Ett tydligt exempel är en mätning Westander lät Sifo göra i mars 2017. Denna presenteras som att den mest populära regeringen vore en blocköverskridande sådan, att 26 procent av väljarna skulle vilja se en sådan regering.

När man tittar närmare på hur frågorna ställts i de tabeller Westander föredömligt nog länkar till visar det sig att detta är vilseledande. Vad saken gäller är att Westander summerat stödet för tre olika typer av potentiella regeringar:

  • S, MP, C och L (8%)
  • S, C och L (10%)
  • S och M (8%)

Detta summerar onekligen till 26 proent, men man kan inte med bästa vilja i världen hävda att detta illustrerar att dessa 26 procent vill samma sak. Tvärtom är det summan av påtagligt olika regeringskonstellationer. Och till detta ska läggas den avgörande frågan vilket parti som skulle ha statsministerposten.

Att synen på "blocköverskridande" regeringar är starkt beroende av vilken roll  det parti man själv röstar på skulle ha i en sådan regering gavs nyligen i en Ipsos-mätning som publicerades i DN. Ipsos frågeställning löd, att döma av DN: "Skulle en regering med partier från både Alliansen och de Rödgröna göra ett bättre jobb [än dagens regering]?"

I ett läge där vi redan har en S/MP-regering innebär denna fråga i praktiken huruvida Allianspartiernas inflytande över regeringsmakten borde öka. Vilka väljare tror ni är mest förtjusta i den idén? Just det, Alliansens (54 procent stöd). Och vilka ogillar en sådan tanke allra mest? Jo, SD-väljarna (23 procent stöd), som då skulle isoleras.

Detta resultat är intressant, och undersökningen förefaller väl genomförd, men det ger inte täckning för DN:s svultiga rubrik "Stort stöd bland väljarna för att bryta blockpolitiken".

Faktum är att man inte kan prata om någon fritt flytande efterfrågan på "blocköverskridande regeringar". Det stöd som finns för sådana konstellationer kan inte skiljas från det politiska innehållet. Många är positiva till blocköverskridande regeringar om det parti de själva röstar på får ökat inflytande, men inte annars.

Jag tror två saker vore viktiga att tänka på i kommande mätningar, och - framförallt - i medias presentation av kommande mätningar.

För det första: Släpp tanken att "blocköverskridande regering" är ett sammanhängande och konsistent begrepp. Det har helt olika politisk innebörd beroende på vilka partier som skulle ingå i en sådan regering och vilket parti som skulle ha statsministerposten. Man kan inte summera stödet för helt olika typer av blocköverskridande regeringar och tro sig komma fram till något meningsfullt.

För det andra: När resultaten av undersökningen analyseras, titta särskilt på mönstren för hur olika partiers väljare svarar. Om det visar sig att synen på olika former av blocköverskridande regeringar är starkt korrelerat till partisympatier kan det förstås ändå vara intressant, men kanske på ett annat sätt än man först tänkt sig.

Men hallå, säger vän av ordning. Finns inte en allmänt ökande känsla av att Sverige borde ha någon form av blocköverskridande regering, och är detta då isåfall inte intressant att uppmärksamma?

Absolut. Den allmänna efterfrågan på andra regeringskonstellationer än Alliansen vs Rödgröna verkar öka när de parlamentariska förutsättningarna blir mer oklara. Henrik Ekengren Oscarsson visar exempelvis detta tydligt i ett intressant inlägg på den utmärkta bloggen Politologerna.

Men just därför borde undersökare och medier anstränga sig mer för att förklara vad dessa önskemål egentligen handlar om. Annars lär vi oss faktiskt inte särskilt mycket om opinionen. Och det är väl ändå syftet med att göra mätningar?

/Markus Uvell

Läs hela inlägget »

Opinionsmätningar är som vädret: de skiftar ständigt och det är alltid populärt att klaga på dem.

Att klaga på opinionsmätningarnas kvalitet har i den allmänna debatten blivit ett sätt att visa sig smart och initierad.
 

Själv tror jag att ett annat problem är betydligt större: mediernas tendens att pga klickjakt och/eller okunskap presentera ofullständiga eller direkt felaktiga mätresultat.

På senare år har flera medier stramat upp sin policy för publicering av opinionsmätningar, vilket är bra. Mätningar är kraftfulla underlag, som behöver brukas med omdöme.

Den mest ambitiösa policy jag sett är Ekots, som man kan ta del av här. Den innehåller förvisso flera punkter jag personligen tycker är missriktade - särskilt motståndet mot självrekryterade paneler, vilket jag kommenterat utförligt i ett tidigare inlägg. Men det är i grunden utmärkt att Ekot tar ansvar för att hålla nivån i sin rapportering om mätningar.

Då är det sämre ställt på annat håll.

Ett av den senaste tidens värsta exempel på tveksamma publiceringar av mätningar har Dagens Industri stått för. Den 31 maj publicerade tidningen uppgifter om att Moderaterna upplevt ett "gigantiskt ras" i Stockholms stad. Enligt DI visade en intern moderat mätning ett stöd på endast 14 procent, vilket är mindre än hälften än de 31,2 procent partiet hade i SCB:s stora mätning i november 2016.

Några siffror för andra partier publicerades däremot inte. Inte heller framgick vem som gjort undersökningen, under vilken tidsperiod det skett, hur många som intervjuats, vilken metod som använts eller huruvida någon vägning av siffrorna gjorts. Det vill säga inget av de krav medier brukar ställa på publicering av opinionssiffror uppfylldes.

Fenomenet är inte nytt. Strax före valet 2006 publicerade TV4 uppgifter, som plockades upp av bl a TT, om en intern mätning beställd av Socialdemokraterna. Denna mätning uppgavs visa att de Rödgröna ledde, att S stöd var starkare och M:s stöd svagare än vad andra mätningar visade vid samma tidpunkt.

TV4:s inslag går tyvärr inte längre att hitta på nätet. Men TT:s text om mätningen saknar, på samma sätt som i DI:s publicering ovan, alla de grundläggande uppgifter medier normalt sett kräver för att publicera opinionsmätningar. Ändå publicerades siffrorna, precis före valet.

Dagarna före valet 2010 var det dags igen. Expressen publicerade uppgifter om - gissa vad? - en intern mätning  beställd av de rödgröna som visade på att de nu var nästan ikapp Alliansen. Även det stred mot vad andra mätningar visade.

I detta fall publicerades dock grundläggande uppgifter om mätningen: den var gjord av Novus, omfattade 600 intervjuer och hade gjorts under två dagar strax innan. Däremot uppfyllde mätningen inte de metodologiska krav som är nödvändiga för att fungera som väljarbarometer, vilket fick Novus att samma dag ta avstånd från publiceringen av sin egen mätning.

Vad som konkret saknades vet jag inte. Rent allmänt kan dock nämnas att partisympati ofta finns med i mätningar som bakgrundsfråga, för att kunna bryta ner synen på t ex en viss sakfråga på olika väljargrupper.

Svaret på denna bakgrundsfråga om partisympati är dock inte samma sak som en väljarbarometer. För en sådan krävs bl a att frågorna ställs på ett visst sätt samt att resultatet vägs korrekt. Annars blir resultatet missvisande.

Dessa tre publiceringar - DI om M:s ras, TV4/TT om den rödgröna ledningen och Expressen om den rödgröna återhämtningen - har åtminstone två saker gemensamma.

För det första uppfyller de inte på långa vägar de krav som normalt brukar ställas på opinionsmätningar som publiceras. I fallet med Expressens Novus-mätning redovisades förvisso grundläggande uppgifter, men som Novus avståndstagande visade var mätningen inte tillförlitlig som väljarbarometer.

För det andra finns skäl att misstänka att dessa publiceringar var resultatet av kampanjer för att manipulera mediebilden i partipolitiska syften. Publiceringarna i TV4/TT och Expressen satte bilden att S/Rödgröna kunde vinna valen 2006 respektive 2010 - just när väljarna behövde mobiliseras.  Publiceringen i DI satte bilden av att krisen i M var ännu djupare än någon trott, just när kraven på partiledarens avgång började framföras.

Det går inte i efterhand att belägga att medierna här verkligen utnyttjades i sådana kampanjer. Men det vi vet är att underlagen var felaktiga. De Rödgröna fick inget uppsving utan förlorade valet både 2006 och 2010. Och M:s stöd i Stockholm var inte 14 procent utan, som SCB visade bara en vecka senare, 22,5 procent.

Att opinionsmätningar på detta sätt missbrukas för att producera "fake news", och att seriösa medier låter sig utnyttjas för detta, är mycket allvarligt. Inte bara för opinionsmätningarnas trovärdighet utan främst för mediernas.

Ibland är orsaken till "fake news" dock inte påverkan från starka politiska intressen som vill sätta en gynnsam bild, utan snarare klickjakt i kombination med slarv och/eller oförmåga att tolka undersökningsresultat.

Så verkar ha varit fallet när Expressen nyligen presenterade den häpnadsväckande nyheten att hela 40 procent av M-väljarna har SD som näst bästa parti - och föredrar SD framför något av Allianspartierna.

Bakgrunden var en tabell i SCB:s Partisympatiundersökning där olika väljargruppers näst-bästa-parti redovisades. Tabellen finns på sidan 83 i rapporten och kan läsas (av alla med god syn) nedan.

Expressens artikel, som snabbt ändrades sedan felet påpekats, byggde på att tidningen missförstått vad kolumnerna respektive raderna betyder. Den som tror att raderna visar vad respektive partis väljare har som näst-bästa-parti får intrycket just att 40,4 procent av M-väljarna svarar SD på denna fråga.

Den som läser tabellen ordentligt, dvs förstår att den som vill uttala sig om det tidningen ville kommentera behöver utgå från kolumnerna, ser att andelen istället är 13,4 procent. Alltså betydligt lägre än andelen som svarar C (27,7) respektive L (24,9).

En lustig, eller kanske snarare deprimerande, detalj i sammanhanget: som Anders Sundell påpekat gjorde TT 2014 exakt samma misstag med samma tabell. Att läsa tabeller verkar svårt. Möjligen kan man tänka sig att ivern att avslöja en spektakulär nyhet ("M-väljare föredrar SD framför Alliansen!!!") tog överhanden.

Nåväl, vad lär vi oss då av dessa föga imponerande publiceringar?

De värsta övertrampen - som DI om den interna M-mätningen och TV4/TT om den interna S-mätningen - hade kunnat förhindras om medierna bara följt sina policies för publicering av mätningar.

För att undvika mindre uppenbara felpubliceringar skulle jag vilja föreslå två tillägg till mediernas befintliga policies:

1. Innan du publicerar, ställ dig frågan: "verkar detta verkligen rimligt?". Om Svaret inte är "tveklöst ja", dubbelkolla materialet.

Naturligtvis borde Expressen ha tvivlat på den sensationella uppgiften att M-väljare föredrar SD framför Alliansen. Hade man då dubbelkollat hade det snabbt visat sig att kolumnerna summerar till 153,9 procent vilket förstås inte kan stämma.

2. Be någon som är van att analysera opinionsmätningar titta på materialet och eventuellt kommentera nyheten. Då kommer det snabbt att visa sig om underlaget verkar tillförlitligt, eller om det finns skäl att tro att någon använder ett skruvat underlag för att skapa en falsk nyhet.

I åtminstone två av de senaste tre valen har vilseledande uppgifter om "interna" opinionsmätningar publicerats i stora, seriösa medier precis före valet - uppenbart i syfte att påverka valresultatet.

Låt oss gemensamt se till så vi slipper se det upprepas även inför valet 2018, OK?

Läs hela inlägget »

2017

"Regeringsfrågan". Få politiska diskussioner de senaste åren är så poänglösa som just den.

Det är egentligen märkligt. Naturligtvis måste politiska partier kunna besvara frågan hur de ska förverkliga sin politik.

För de två ledande krafterna i svensk politik, moderaterna och socialdemokraterna, berör detta själva kärnan i partiets existens: att se till så att den andra sidan inte får makten. Ett avgörande skäl till att moderaterna finns till är att förhindra att socialdemokraterna regerar, och vice versa.

Detta var den läxa M lärde sig under Anna Kinberg Batras ledning: om partiet inte visar att man vill ta makten från S faller för många väljare själva poängen med att rösta på M.

Så självklart är det viktigt hur nästa regering kommer att se ut, och hur de partier som gör anspråk på att regera landet ska lyckas med det. Men den diskussion vi haft om "regeringsfrågan" sedan valet 2014 har minst två grundläggande problem, som gör den i bästa fall poänglös och i värsta fall direkt skadlig.

Det första problemet är att debatten inte - som vore naturligt - handlar om hur respektive block ska regera Sverige om de vinner valet. Nej, istället handlar den om hur de som förlorar valet ska regera Sverige.

Det är i praktiken innebörden av den ständigt pågående diskussionen kring hur Allianspartierna ska bära sig åt för att regera Sverige om de tillsammans blir mindre än underlaget för den regering S vill bilda - dvs det som förr i tiden kallades att "förlora valet".

Denna fråga har plågat Alliansen sedan valet 2014 och har - som allt för många andra diskussioner - i praktiken handlat om agerandet gentemot Sverigedemokraterna. Det är en i grunden absurd frågeställning. Allianspartierna har meddelat att de kommer att gå till val gemensamt, med ambitionen att bli största regeringsalternativ. Punkt.

Det är naturligtvis möjligt att de inte lyckas bli störst. Och med det parlamentariska läge vi har är det inte givet vad som då händer. Förr i tiden hade S i ett sådant läge ostört kunnat bilda regering, men mycket talar för att det inte kommer vara möjligt.

Regeringsbildningen beror på ett antal viktiga pusselbitar om vilka vi före valet kan spekulera men inget veta säkert: Klarar KD 4%-spärren? Gör MP det? Och L? Hur kommer SD att agera? Är V berett att agera lydigt stödparti ytterligare en mandatperiod? Hur hårt kommer S att försöka klamra sig fast vid makten utan stöd i riksdagen?

Att kräva att Alliansen långt före valet ska ha ett tvärsäkert svar på exakt vad som kommer hända är orimligt, särskilt som S inte varit i närheten av några svar. Det är beklämmande att såväl Centern som Liberalerna hittills ställt upp på denna charad genom ultimativa uttalanden om hypotetiska situationer.

Det andra problemet med diskussionen om "regeringsfrågan" är att den är föremål för ett utbrett hyckleri. Diskussionen om Sveriges parlamentariska situation måste föras ärligt och - som det numera heter - vuxet. Där är vi inte, långt ifrån.

Ett av de mer uppmärksammade uttalandena på senare tid var när Stefan Löfven - i ett tonläge som är svårt att inte uppfatta som lätt Trumpianskt - dömde ut Alliansens besked om hur de kommer agera efter valet som "patetiskt".

Det "patetiska" består enligt Stefan Löfven i att Alliansen har för avsikt att rösta emot Stefan Löfven som statsminister oavsett vilket block som är störst. Det är ett minst sagt märkligt uttalande.

Dels därför att bakgrunden ju är att Löfven själv deklarerat att han inte kommer att avgå självmant, oavsett valresultat. Det är oklart vad statsministern förväntar sig att Alliansen ska göra i det läget. Låta honom sitta kvar bara för att han så gärna vill?

Än märkligare är Löfvens uttalande i ljuset av hur hans eget parti tidigare har agerat just i voteringar om statsministerposten. Faktum är nämligen att S systematiskt har agerat just på det sätt Löfven idag kallar "patetiskt":

  • 1976 röstade S nej till Torbjörn Fälldin som statsminister.
  • 1978 avstod S från att rösta i voteringen om Ola Ullsten som statsminister.
  • 1979 röstade S nej till Torbjörn Fälldin som statsminister.
  • 1981 röstade S nej till Torbjörn Fälldin som statsminister.
  • 1991 röstade S nej till Carl Bildt som statsminister.
  • 2006 röstade S nej till Fredrik Reinfeldt som statsminister.
  • 2010 skedde ingen omröstning om sittande statsminister (detta blev obligatoriskt 2014).
De senaste dryga 40 åren har Stefan Löfvens eget parti alltså röstat nej till borgerliga statsministrar så fort de fått chansen, med undantag för ett tillfälle.

Det är förstås möjligt att Stefan Löfven tycker att även detta var "patetiskt". Men då infinner sig onekligen frågan hur S kommer rösta om riksdagen efter valet 2018 har att ta ställning till valet av Ulf Kristersson som statsminister.

Min gissning är att partiet håller fast vid sin tradition, och att det då plötsligt inte alls kommer att vara "patetiskt" att rösta nej.

Diskussionen om den sk "regeringsfrågan" gör oss alla dummare. Den sätter fokus på spel och hypotetiska valresultat istället för de frågor valet faktiskt handlar om. Den göder politikerförakt och stjäl uppmärksamhet från sådant väljarna tycker är viktigare.

Detta är vad vi vet:
  1. Alliansen kommer att gå till val gemensamt, och vill bilda regering.
  2. S kommer att gå till val ensamt, och vill bilda regering.
  3. Eftersom vår parlamentariska situation, pga SD:s starka stöd, är mer komplicerad än förr kommer inget av ovanstående att vara enkelt.
  4. Det segrande blocket kommer behöva stöd i riksdagen - av något parti på andra sidan blockgränsen och/eller av SD - för att kunna bilda regering, och framförallt för att kunna genomdriva sin politik.

Det är inte "kaos", det är inte en politisk kris, det är inte en outhärdlig oklarhet. Det är en helt normal politisk situation i de flesta länder i vår närhet.

Nej, det är inte ideala förutsättningar. Men så är det att bli vuxen - ibland får man helt enkelt gilla läget, och försöka göra så gott man kan.

/Markus Uvell
Läs hela inlägget »

Jag har tidigare skrivit om mytologin kring att svenska folket skulle ha tröttnat på blockpolitikern.

På senare tid har spekulationerna kring vilket slags regering Sverige kommer att kunna ha efter valet 2018 intensifierats. Och med dem påståendena om att väljarna längtar efter en ”blocköverskridande regering”. Därför vill jag återvända till denna fråga.

Jag ifrågasätter inte att en sådan regering vore ganska populär. Men den diskussion som förs utgår ofta från en delvis vilseledande verklighetsbild, skapad av oprecisa metoder för att mäta opinionen i kombination med mediernas klickjakt.

I praktiken är begreppet ”blocköverskridande regering” snudd på meningslöst om det inte förklaras närmare. Det avgörande för de allra flesta väljare är hur regeringen exakt är sammansatt, inte huruvida den består av partier från olika block.

Låt oss ta två exempel:

  • Å ena sidan en regering ledd av en socialdemokratisk statsminister, med utöver Miljöpartiet även ett eller flera Allianspartier.
  • Å andra sidan en regering ledd av en moderat statsminister, där Allianspartierna ingår tillsammans med socialdemokraterna.

Båda dessa är exempel på blocköverskridande regeringar, men de är på intet sätt jämförbara. Den förra regeringens politik skulle ha en betydligt starkare socialdemokratisk tonvikt på sin politik än den senare, som ett resultat av styrkeförhållandena inom regeringen och av vilket parti som har statsministerposten.

När S-företrädare idag använder begreppet ”blocköverskridande regering” är det i praktiken den förra konstellationen som avses, och när t ex C- eller L-företrädare använder samma begrepp syftar de i regel på den senare typen av regering.

Ändå genomförs och/eller redovisas många mätningar på området på ett sätt som summerar stödet för båda dessa (och flera andra tänkbara) regeringskonstellationer, under rubriken ”blocköverskridande”.

Ett tydligt exempel är en mätning Westander lät Sifo göra i mars 2017. Denna presenteras som att den mest populära regeringen vore en blocköverskridande sådan, att 26 procent av väljarna skulle vilja se en sådan regering.

När man tittar närmare på hur frågorna ställts i de tabeller Westander föredömligt nog länkar till visar det sig att detta är vilseledande. Vad saken gäller är att Westander summerat stödet för tre olika typer av potentiella regeringar:

  • S, MP, C och L (8%)
  • S, C och L (10%)
  • S och M (8%)

Detta summerar onekligen till 26 proent, men man kan inte med bästa vilja i världen hävda att detta illustrerar att dessa 26 procent vill samma sak. Tvärtom är det summan av påtagligt olika regeringskonstellationer. Och till detta ska läggas den avgörande frågan vilket parti som skulle ha statsministerposten.

Att synen på "blocköverskridande" regeringar är starkt beroende av vilken roll  det parti man själv röstar på skulle ha i en sådan regering gavs nyligen i en Ipsos-mätning som publicerades i DN. Ipsos frågeställning löd, att döma av DN: "Skulle en regering med partier från både Alliansen och de Rödgröna göra ett bättre jobb [än dagens regering]?"

I ett läge där vi redan har en S/MP-regering innebär denna fråga i praktiken huruvida Allianspartiernas inflytande över regeringsmakten borde öka. Vilka väljare tror ni är mest förtjusta i den idén? Just det, Alliansens (54 procent stöd). Och vilka ogillar en sådan tanke allra mest? Jo, SD-väljarna (23 procent stöd), som då skulle isoleras.

Detta resultat är intressant, och undersökningen förefaller väl genomförd, men det ger inte täckning för DN:s svultiga rubrik "Stort stöd bland väljarna för att bryta blockpolitiken".

Faktum är att man inte kan prata om någon fritt flytande efterfrågan på "blocköverskridande regeringar". Det stöd som finns för sådana konstellationer kan inte skiljas från det politiska innehållet. Många är positiva till blocköverskridande regeringar om det parti de själva röstar på får ökat inflytande, men inte annars.

Jag tror två saker vore viktiga att tänka på i kommande mätningar, och - framförallt - i medias presentation av kommande mätningar.

För det första: Släpp tanken att "blocköverskridande regering" är ett sammanhängande och konsistent begrepp. Det har helt olika politisk innebörd beroende på vilka partier som skulle ingå i en sådan regering och vilket parti som skulle ha statsministerposten. Man kan inte summera stödet för helt olika typer av blocköverskridande regeringar och tro sig komma fram till något meningsfullt.

För det andra: När resultaten av undersökningen analyseras, titta särskilt på mönstren för hur olika partiers väljare svarar. Om det visar sig att synen på olika former av blocköverskridande regeringar är starkt korrelerat till partisympatier kan det förstås ändå vara intressant, men kanske på ett annat sätt än man först tänkt sig.

Men hallå, säger vän av ordning. Finns inte en allmänt ökande känsla av att Sverige borde ha någon form av blocköverskridande regering, och är detta då isåfall inte intressant att uppmärksamma?

Absolut. Den allmänna efterfrågan på andra regeringskonstellationer än Alliansen vs Rödgröna verkar öka när de parlamentariska förutsättningarna blir mer oklara. Henrik Ekengren Oscarsson visar exempelvis detta tydligt i ett intressant inlägg på den utmärkta bloggen Politologerna.

Men just därför borde undersökare och medier anstränga sig mer för att förklara vad dessa önskemål egentligen handlar om. Annars lär vi oss faktiskt inte särskilt mycket om opinionen. Och det är väl ändå syftet med att göra mätningar?

/Markus Uvell

Läs hela inlägget »

Opinionsmätningar är som vädret: de skiftar ständigt och det är alltid populärt att klaga på dem.

Att klaga på opinionsmätningarnas kvalitet har i den allmänna debatten blivit ett sätt att visa sig smart och initierad.
 

Själv tror jag att ett annat problem är betydligt större: mediernas tendens att pga klickjakt och/eller okunskap presentera ofullständiga eller direkt felaktiga mätresultat.

På senare år har flera medier stramat upp sin policy för publicering av opinionsmätningar, vilket är bra. Mätningar är kraftfulla underlag, som behöver brukas med omdöme.

Den mest ambitiösa policy jag sett är Ekots, som man kan ta del av här. Den innehåller förvisso flera punkter jag personligen tycker är missriktade - särskilt motståndet mot självrekryterade paneler, vilket jag kommenterat utförligt i ett tidigare inlägg. Men det är i grunden utmärkt att Ekot tar ansvar för att hålla nivån i sin rapportering om mätningar.

Då är det sämre ställt på annat håll.

Ett av den senaste tidens värsta exempel på tveksamma publiceringar av mätningar har Dagens Industri stått för. Den 31 maj publicerade tidningen uppgifter om att Moderaterna upplevt ett "gigantiskt ras" i Stockholms stad. Enligt DI visade en intern moderat mätning ett stöd på endast 14 procent, vilket är mindre än hälften än de 31,2 procent partiet hade i SCB:s stora mätning i november 2016.

Några siffror för andra partier publicerades däremot inte. Inte heller framgick vem som gjort undersökningen, under vilken tidsperiod det skett, hur många som intervjuats, vilken metod som använts eller huruvida någon vägning av siffrorna gjorts. Det vill säga inget av de krav medier brukar ställa på publicering av opinionssiffror uppfylldes.

Fenomenet är inte nytt. Strax före valet 2006 publicerade TV4 uppgifter, som plockades upp av bl a TT, om en intern mätning beställd av Socialdemokraterna. Denna mätning uppgavs visa att de Rödgröna ledde, att S stöd var starkare och M:s stöd svagare än vad andra mätningar visade vid samma tidpunkt.

TV4:s inslag går tyvärr inte längre att hitta på nätet. Men TT:s text om mätningen saknar, på samma sätt som i DI:s publicering ovan, alla de grundläggande uppgifter medier normalt sett kräver för att publicera opinionsmätningar. Ändå publicerades siffrorna, precis före valet.

Dagarna före valet 2010 var det dags igen. Expressen publicerade uppgifter om - gissa vad? - en intern mätning  beställd av de rödgröna som visade på att de nu var nästan ikapp Alliansen. Även det stred mot vad andra mätningar visade.

I detta fall publicerades dock grundläggande uppgifter om mätningen: den var gjord av Novus, omfattade 600 intervjuer och hade gjorts under två dagar strax innan. Däremot uppfyllde mätningen inte de metodologiska krav som är nödvändiga för att fungera som väljarbarometer, vilket fick Novus att samma dag ta avstånd från publiceringen av sin egen mätning.

Vad som konkret saknades vet jag inte. Rent allmänt kan dock nämnas att partisympati ofta finns med i mätningar som bakgrundsfråga, för att kunna bryta ner synen på t ex en viss sakfråga på olika väljargrupper.

Svaret på denna bakgrundsfråga om partisympati är dock inte samma sak som en väljarbarometer. För en sådan krävs bl a att frågorna ställs på ett visst sätt samt att resultatet vägs korrekt. Annars blir resultatet missvisande.

Dessa tre publiceringar - DI om M:s ras, TV4/TT om den rödgröna ledningen och Expressen om den rödgröna återhämtningen - har åtminstone två saker gemensamma.

För det första uppfyller de inte på långa vägar de krav som normalt brukar ställas på opinionsmätningar som publiceras. I fallet med Expressens Novus-mätning redovisades förvisso grundläggande uppgifter, men som Novus avståndstagande visade var mätningen inte tillförlitlig som väljarbarometer.

För det andra finns skäl att misstänka att dessa publiceringar var resultatet av kampanjer för att manipulera mediebilden i partipolitiska syften. Publiceringarna i TV4/TT och Expressen satte bilden att S/Rödgröna kunde vinna valen 2006 respektive 2010 - just när väljarna behövde mobiliseras.  Publiceringen i DI satte bilden av att krisen i M var ännu djupare än någon trott, just när kraven på partiledarens avgång började framföras.

Det går inte i efterhand att belägga att medierna här verkligen utnyttjades i sådana kampanjer. Men det vi vet är att underlagen var felaktiga. De Rödgröna fick inget uppsving utan förlorade valet både 2006 och 2010. Och M:s stöd i Stockholm var inte 14 procent utan, som SCB visade bara en vecka senare, 22,5 procent.

Att opinionsmätningar på detta sätt missbrukas för att producera "fake news", och att seriösa medier låter sig utnyttjas för detta, är mycket allvarligt. Inte bara för opinionsmätningarnas trovärdighet utan främst för mediernas.

Ibland är orsaken till "fake news" dock inte påverkan från starka politiska intressen som vill sätta en gynnsam bild, utan snarare klickjakt i kombination med slarv och/eller oförmåga att tolka undersökningsresultat.

Så verkar ha varit fallet när Expressen nyligen presenterade den häpnadsväckande nyheten att hela 40 procent av M-väljarna har SD som näst bästa parti - och föredrar SD framför något av Allianspartierna.

Bakgrunden var en tabell i SCB:s Partisympatiundersökning där olika väljargruppers näst-bästa-parti redovisades. Tabellen finns på sidan 83 i rapporten och kan läsas (av alla med god syn) nedan.

Expressens artikel, som snabbt ändrades sedan felet påpekats, byggde på att tidningen missförstått vad kolumnerna respektive raderna betyder. Den som tror att raderna visar vad respektive partis väljare har som näst-bästa-parti får intrycket just att 40,4 procent av M-väljarna svarar SD på denna fråga.

Den som läser tabellen ordentligt, dvs förstår att den som vill uttala sig om det tidningen ville kommentera behöver utgå från kolumnerna, ser att andelen istället är 13,4 procent. Alltså betydligt lägre än andelen som svarar C (27,7) respektive L (24,9).

En lustig, eller kanske snarare deprimerande, detalj i sammanhanget: som Anders Sundell påpekat gjorde TT 2014 exakt samma misstag med samma tabell. Att läsa tabeller verkar svårt. Möjligen kan man tänka sig att ivern att avslöja en spektakulär nyhet ("M-väljare föredrar SD framför Alliansen!!!") tog överhanden.

Nåväl, vad lär vi oss då av dessa föga imponerande publiceringar?

De värsta övertrampen - som DI om den interna M-mätningen och TV4/TT om den interna S-mätningen - hade kunnat förhindras om medierna bara följt sina policies för publicering av mätningar.

För att undvika mindre uppenbara felpubliceringar skulle jag vilja föreslå två tillägg till mediernas befintliga policies:

1. Innan du publicerar, ställ dig frågan: "verkar detta verkligen rimligt?". Om Svaret inte är "tveklöst ja", dubbelkolla materialet.

Naturligtvis borde Expressen ha tvivlat på den sensationella uppgiften att M-väljare föredrar SD framför Alliansen. Hade man då dubbelkollat hade det snabbt visat sig att kolumnerna summerar till 153,9 procent vilket förstås inte kan stämma.

2. Be någon som är van att analysera opinionsmätningar titta på materialet och eventuellt kommentera nyheten. Då kommer det snabbt att visa sig om underlaget verkar tillförlitligt, eller om det finns skäl att tro att någon använder ett skruvat underlag för att skapa en falsk nyhet.

I åtminstone två av de senaste tre valen har vilseledande uppgifter om "interna" opinionsmätningar publicerats i stora, seriösa medier precis före valet - uppenbart i syfte att påverka valresultatet.

Låt oss gemensamt se till så vi slipper se det upprepas även inför valet 2018, OK?

Läs hela inlägget »

Boken "Innerst Inne - vad svenska folket egentligen tycker" är skriven av Carl Melin och Markus Uvell.

Den gavs ut på Timbro förlag i juni 2014 och kan beställas här